Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 april 1850, sida 1

nn regementets rtjenstbarhet och esprit synes det vara både mot råttvisa, billighet och sundt förnuft stridande, att utan verkliga skål frångå hans förslag. Man kan tånka sig det fall, att gång efter annan möjligtvis oskicklige majorer blefve mot chefens förslag på hans regem mente placerade, och att regementet derigeI nom förlorade i duglighet, förlorade i anse ende; att den goda espiit, sör hvilken chesen ansvarar, blefve skåmd; att ossicerarne sjönko nog djupt, att heldre genom instållsamhet och lycksökeri, ån genom redbarhet, nit och noggrannhet i sin tjenst, söka vårdighet och utsigt till befordran; att underbesålet snart lärde inse, det hos slika personer, som sjelfve begagna dylika befordringsvågar, just sådana med största framgång kunna betrådas, och gemenskapen i sin tur inom kort gjorde samma rön och lårde sig omfatta samma grundsatser: om sålunda andan inom ett regemente blefve förskåmd — på chefen hvilar visserligen ansvaret enligt lag, men kan det under sådana förhållanden drabba honom? — månne då den, hvars mågtiga inflytande eller hemliga intriger stållt till alltsammans, hår får, åfven om han skulle hafva mod och lust dertill, framstå och iklåda sig ansvaret? Månne han kan det? Kan någon menniska båra ansvaret för de moraliska följder, som dylika åtgårder medföra? Hvem kan måta, huru djupt dessa följder gå, huru vidt de utbreda sitt gift? ... Tiden år ond. såger man ju. . Det synes imellertid hafva blifvit vedertaget bruk inom 3:dje militårdistriktet, att vid hvarje majorsledighet gener ralbefälhafvaren söreslår och till jjensten befordrarnågon helt annan, ån den chefen föreslagit. General L. år så såker på framgången af sin vilja i dylika fall, att han en gång, innan ånnu chefen insåndt sitt förslag, helt oförtåckt tillkånnagaf hvem, som skulle blifva den lycklige, och denne gick ej heller miste om utkorelsen. Hvad kan utgöra innersta bevekelsegrunden till att hr generalbefålhafvaren omfattar och vinner stöd Jör ett sådant beteende? Ar meningen månne, att chefernes anseende såmeI delst skall nndergråfvas — deras betydelse i befordringsvåg nedsättas till noll, under det att generalbefålhafvaren skall i sin person hafva hela makten koncentrerad, och det år hans enskilta gunst och förtroende, som afgöra allt? Hvarföre fritager man då icke cheferne från , det både juridiska och moraliska ansvar, de båra för de dem anförtrodde regementernes tjenstbarhet, officerarnes goda esprit, underbesfålets och truppens goda skick? — Hvarföre befriar man dem icke från det förnedrande åliggandet att uppgöra förslag, som ej vinna något afseende?! Man kan icke antaga, att det skall bevisa någon disgrace eller bristande förtroende hos hr generalbesälhafvaren emot cheferne, ty hans egen förklarade gunstling, chefen för Elfsborgs j regemente, hvilken helt nyligen med låtta steg I passerat från subaltern till chef, fick icke en gång sitt förslag gållande. I Man kan icke eller antaga, att hr generalbesålhafvaren såsom stående grundsats antagit, att majorer alltid skola tagas. från fråmmande regementer och dersöre stådse kullkaStar chesens förslag, ty då skulle icke chefen sör Wermlands fåltjägare, hvilken till major just föreslog den kapten Flach vid W estgötadahls regemente, hvilken den 8:de sistl. Jan. blef på generalbefålhafvarens förord, men mot chefens förslag, till major vid Elfsborgs regemente i nåder utnåmnd, hafva fått se denne sin kandidat tillbakatrångd af den nåst yngste kaptenen inom regementet, hvilken han, oaktadt dennes slågtrelationer med general L., icke ansett sig kunna dertill föreslå. Man kan icke antaga, att de, som cheferne till majorer föreslagit, i hr generalbefålhafvarens ögon icke åro platsen vuxne, eller ovårdige; ty då skulle icke intråffat, att just samma personer (t. ex. ofvannåmnde m major Flach m. fl.) hvilka, oaktadt af cheferne föreslagne, blifvit af generalbefålhafvarens kandidater undantrångde, en annan gång, då cheferne åter föreslagit andra, blifvit hugnade med generalbefålhafvarens mågtiga förord och till majorer utnämnde. Man kan lika litet antaga, att de af bem. general föreslagne voro mera meriterade till ljensten, ån chesens kandidater, ty efter vanlig beråkning har det, besynnerligt nog, nåstan alltid intråssat, att de sednare i detta hånseende varit överlågsne. I dessa för vår arme så fredliga tider, då segrens lagrar skåI rag nå Åfninoslioraen Asch fålttarpakliokan och