Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1850, sida 1

tUllse hyIIKA Tesultaålrer, Som I alscende pa den föreslagna subskriptionen och nationalrepresentationsreformen, hårflyta af denna redogörelse. Det år hvarje medborgares pligt att skydda I sin förföljda nåsta mot godtyckliga och despotiska rånker, de må hårflyta hvarifrån som helst: det år första budet af all kristlig moral. Denna pligt öfvergår från karakteren af enskild till allmån, i samma mån som förföljelsen innebår en krånkning af allmån rått, hrilket just år håndelsen i förevarande fall. I Kaptenen utöfvade blott en allmån, medborgerlig rättighet, helgad af besvurna grundlagar för konung och folk, når han deltog i en fredlig rådplågning om behösliga reformer i vårt statsskick, eller når han, såsom ledamot, öfvervar Götheborgs reformsållskaps sammankomster. Det kan, enligt våra grundlagar, lika litet sörmenas en militår, som civil medborgare. Detta var således hans obestridliga råttighet, såsom samhållsmedlem, och hans pligt såsom fosterlandsvån. Publicerandet åter af det famösa samtalet med gen. Arbin, hvarunder tydligen uppenbarade sig vederbörandes afsigt att, grundlagsvidrigt, afskråcka militåren från deltagande i alla landets vigtigare Ssamhållsfrågor, eller den despotiska principen att skilja armeen från alla folkinteressen, var långt ifrån klandervårdt, sastmera söreskrifvet i lag, der det heter att man skall i tid upptåcka hvad man finner å färde vara till förnårmande af grundlagarnas helgd. I öfrigt kunde aldrig kapten författningsenligt stållas till ansvar för detta publicerande: ansvaret drabbade, såsom förut nåmndt år, lagenligt den ansvarige utgifvaren af Götheb:s Handelso. Sjöfartstidning. I den sålunda alldeles olagliga förföljelsen mot kaptenen — och all förföljelse år olaglig — ligger en högst betånklig och får friheten vådlig princip, som bår strångeligen beifras och motarbetas. Det år stråfvandet hos vederbörande att göra militåren fråmmande och asvog för alla sosterländska och folkliga samhållsinteressen; att isolera densamma från nationen, och såmedelst efterhand deraf bilda sig blinda och viljelösa verktyg i godtyckets, kanske despotismens hand. Regenterne ledas hårvid synbarligen af den stora villfarelsen, att militåren år deras tjenare allenast, deras legohjon och att derföre deras bud åro dess högsta lag. Menskligheten och civilisationen ålågga den likvål ofta nog högre pligter, ån att blott stödja en förmultnad samhållsordning med alla dess brister och utvexter. Soldaten år medborgare och i hvarje konstitutionell stat pligtig att hellre lyda grundlagen, ån despotismen. Stråfvandet att isolera, d. v. s. sårskilja militåren från folket, hvilket importerats srån de absolutistiska hofven i Petersburg, Berlin, Wien o. s. v. och synnerligen tagit fart efter 1848 års revolutioner, innebår dådsdomen öfver all folkfrihet med deraf hårslytande vålsignelser i andligt och timligt afseende. Det år ett spoke från medeltiden, som med sin terrorism vill återföra medeltidens fasor, mörker och förtryck öfver den europeiska menskligheten. Man tror sig kunna förinta de nyvaknade samhåällsideerna derigenom, att man med hajonetterna nedgör deras ifrigaste och mest framstående försvarare; man vill stödja sig på viljelösa härskaror, i stället för på rått och sanning och folkens kårlek. Historien kånner dock intet vålde, som i långden kunnat uppehålla sig på dylika grundsatser. I samma mån pretorianska gardet blef den romerska kejsarthronens såkraste och enda stod, blefvo de ock kejsarnes herrar. Så gick det ock med Janitscharerne i Konstantinopel och Strelizerna i Petersburg. Och så ungefår blefve det åfven hår, om vederbörande finge efter sitt godtycke fullfölja och utbilda de grundsatser med afseende på militärens isolering, hvilka så tydligen uppenbara sig i den Zachrissonska förföljelsen. Stråfvandet dertill sade vi vara importeradt, lånadt från de absolitistiska hofven, och det torde ej behösva beyis. Preussiske krigaren år sörbjuden att aflägga ed på koustitutionen — för att den i behofvets stund så mycket låttare skall utan alla betånkligheter låna sig till bödel åt en godtycklig styrelse, då denna finner I konstitutionen besvårlig för sina planer eller hårdnackadt försvarad af fåderneslandets vånö ner. Assigten härmed år ju alldeles densanmma som med svenska styrelsens förbud för militåren att deltaga i ett resormsållskap! Regeringen, som förklarat att reformen icke kan falla, men åndock ej vill åndamälsenligt befs, v.r RR RAA r on 1