Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1850, sida 1

A Något annat motiv, ån detta, har aldrig åberopats för hans förbigående vid batterichefstilisättningen. Detta år således numera ett obestridligt faktum, hvartill det liberala partiet ingalunda bidragit. Kaptenen föll således offer för något helt annat, ån råttvisa: för ett sidoinflytande, som i alla hånseenden strider mot god ordning och besvurna grundlagar i ett konstitutionelt samhålle. Det må vara de befordrandes eget fel, om de illa rubricerat motivet för sin olaglighet; men sedan detta skål en gång åberopats, år det, å den dömande allmånhetens sida, blott en skyldig aktning mot höga vederbörande att tro deras ord. Men håraf blir då allom klart, att man på kapten Z. velat statuera ett exempel: militåren skulle kantånka icke befatta sig med politiken. Han blef sålunda martyren, hvars öde skulle afskråcka kamraterne. Tron på hans martyrskap kan således uppgifvas endast i den håndelsen, att allmånheten får anse de hårvid handlande personerna för icke blott otymplige och oskicklige byråkrater, utan åfven för bedråglige skrymtare, som med dåliga fraser tro sig kunna förvilla det ovåldiga omdömet och derunder dölja kanske ånnu svartare afsigter. Vi föredraga derföre, att tro deras ord, ehuru vi då tillika måste anse kaptenen vara, så tillsågandes, martyr, sig sjelf till skråck och androm till varnagel. AL tvenne onda ting vålja vi då det minsta. Under sådana förhållanden torde ingen, som vill och mågtar se sakerna sådana de verkligen åro, böra vara villrådig om sin plats i striden. Det gåller hår icke så mycket en person -— ehuru hvarje enskild menniskas rått också bör respekteras; utan det år en högst vigtig princip, som man förnårmat i kapten Zachrissons person, neml. helgden af hvarje svensk medborgares politiska råttigheter. Man åslas vål på högre ort för den s. k. militärens isolering: soldaten med eller utan kongl. fullmagt skall icke vara medborgare och åtnjuta utöfningen af de medborgerliga råttigheter, hvilka i grundlagarna tillerkånnas hvarje svensk man, i någon annan vidd och mening, ån befålhafvarens godtycke beståmmer, utan blott ett blindt, viljelöst verktyg maktens hand utan alla politiska intressen och menskliga kånslor, om det gåller; men denna önakan år i Sverige lika grundlagsvidrig, som overkstållbar. Lagen vet verkligen hvarken af något råmärke, som i detta hånseende delar nationen i aktiva och passiva medborgare eller sådana, som ega samvets-, tros-, taloch tryckfrihet, och sådana, som icke ega den. Ej eller kånner den till någon auktoriserad myndighet, som eger rått, att, utan afseende på nationens vilja och vetskap, bruka militåren till sådana gerningar, hvilka endast blifva möjliga derigenom, att man först slete militårens alla förbindelser till nationen. Svenske krigaren eger grundlagsenligt icke ens rått att befordra eller låta bruka sig för sådana afsigter: han besvor grundlagen på samma gång han svor sin trohetsed! Det var således kapten Z:s icke blott råttighet, utan åfven skyldighet, att publicera det famösa samtalet, som bland mycket annat så tydligen röjde isoleringstendensen. Ingen egde ej heller blott derföre rått att rubba ett strå på hans hufvud; ty man skall i dylikt fall i tid upptåcka hvad man finner å fårde vara.... Förföljelsen för samtalets publikation, hvaraf man ser otvetydig a spår i kaptenens arrestering och beröfvande af stabsossicersoch regementsqvartermåstaretjensterna, strider ock öppet emot 1 , 7 mom. tryckfrihetsförord ningen, enligt hvilket utgifvaren af GöÖtheborgs Handelsoch SjöfartsTidning, men ingalunda kapten Z., skolat stånda ansvar för hvad i och genom publikationen förbrutits emot tryckfriheten. Men man ansåg i detta hånseende icke ens rådligt att anstålla ett åtal: förföljelse år också mycket beqvåmare. Allt detta oaktadt såga någre, att det liberala partiet slagit betydligt öfver målet, då det betraktat kapten Zachrisson såso mförföljd, såsom martyr för den liberala saken ! Men måifgen beskedliggörare vågar för söljdernas skull icke gerna se och uttala förhållanden af betånkligare art, sådana de verkligen åro och böra framstållas, utan ryggar af devuemang eller klenmodighet tillbaka så snart han finner, att föremålet för de råttvisa förebråelserna höjer sig några tum öfver den vanliga horizonten. Det år dock allom klart, att i denna befordringsfråga år det, icke det liberala Partiet, utan hr Zachrissons byråkratiske förmån, som slagit långt åfver målat I sitt ftjengfasi e AR