Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1850, sida 1

mig, och vet du, Svenborg, att det var mitt fullkomliga allvar att öfvertala Waldenau att återlemna din ring; men han vill icke. Svenborg sade icke ett ord, men hennes Ögon talade desto mera, då Waldenau häftigt slöt hennes hand i sin och förde den gång efter gång till sina låppar. E v)a,, fortfor Wejland, låtom oss, som tillhöra hvarandra — åfven du(han såg på Waldenau) -ty du vill icke skiljas ifrån oss; lätom oss, såger jag, efter denna dag, sluta oss nårmare tillsammans, och icke låta störa oss af den våderil, som fått benåmning af allmånna omdömet.i — -Det år vål sannt, genmålte fru Wejland, att detta icke år att bygga på, och det synes aldrabåst huru mycket det år vårdt, då icke ens du år fredad för det skåndligaste förtal; men det smårtar åndå. vid dessa ord runno strida tårar utför hennes kinder. — 0 det år förfårligt! utropade Beata och tryckte hånderna mot sitt bråst. — Åck det år icke så syårt, inföll Svenborg, når vi ålska pappa och han ålskar oss. Hvad ha vi då med andra att skaffa? Vi ha ju af historien sett, att de utmårktaste mån varit ett mål för afund, förtal och smådelser. Så ung jag år, tycker jag mig redan ha en