Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1850, sida 2

mm ——d delse; men om denne bår hjertat på råtta stållet, och ej sjelf vill stämplas som en man, lika årelös, som den blifvande svårfadern, så bryter han det band, som fåster honom vid en familj, från hvilken hvarje annan hederlig menniska vid innevarande tidpunkt troligen afbryter allt umgånge.Fru Wejland sjönk i sin mans samn, under det att Svenborg gråtande omslöt dem begge, och Beata, blek och stum, dignade ned till deras fötter. Orörlig satt Williamson, med hufvudet lutadt mot båda hånderna, och Waldenau betraktade med djup, oåndlig smårta denna grupp, hvars anblick, ehuru uppskakande, skulle varit ett värdigt föremål för artistens pensel. I faderns anletsdrag framskymtade det rena samvetets medvetande, hvilket tycktes behålla segern öfver smådelsens och förtalets emot honom rigtade pilar. I fru Wejlands blick låste man en fast tro på honom, som hon svurit tro och kårlek, och dåttrarnes anleten buro pregeln af en nåstan förtvislad sorg. Williamson bröt först tystnaden i det han framstörtande fattade brukspatronens båda hånder och utropade:-Lät köpet gå tillbaka, i denna qvåll sönderrifver jag köpekontraktet.(Forts.)