Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1850, sida 1

mare art. Hår i hufvudstaden, hvarest den egentliga bildningscirkeln under den sistförslutna tiden tycktes vilja urarta till en blott och bar förlustelse-anstalt och der man under vissa kammarjunkares och deras sålafrånders presidium låtit gillen och baler tråda i stållet för lårorika föredrag, har i detta ögonblick bildats en splitterny arbetaresörening-hvars syftemål angifves vara: att med alla till buds stående lagliga medel vindicera arbetarnes råttighet till deltagande i folkrepresentationen. Detta år öppet och årligt, och det år tillochmed en företeelse af vigt. Förgåfves skall man söka att ståmpla denna nya agitation som ett tokigt infall, såsom en hödiöda efterapning af de sransy ska arbetareföreningarne. Den år tvertom en naturlig uppenbarelse af oafvisliga och faktiska elementer, och den nya föreningen har efter all sannolikhet en framtid. Det har vid flerfaldiga tillfållen visat sig, att den arbetande klassen hos oss, liksom i andra lånder, småningom har tillegnat sig mycket af tidens upplysning. I synnerhet har den yngre falangen, en del unga måstare och söner af handtverkare i bildningscirklarne, ådagalagt både ganska klara och mosna åsigter i dagens frågor, åfvensom talangatt göra desamma hörda och gållande. Att vilja. vågra desse unge mån och friska viljor råttighet att deltaga i valet af riksdagsmån, år pro primo oråttvist och pro secundo oklokt (och dock skulle, enligt det hvilande representationsförslaget, åfven den nuvarande stammen af handtverksidkande medborgare blott erhålla en underordnad bråktals-röst vid dessa representantval). Det år icke rättvist, emedan ifrågavarande personer ganska vål kunna antagas vara i besittning af lika mycket politisk bildning som flertalet af vårt sedan urminnes tider privilegierade bondestånd; och det år oklokt, emedan fordringarne alltjemnt vexa och vinna i kraft och ihårdighet, ju mera man visar dem ett vilkorligt och förnåmt förakt. Genom att stålla arbetaren utanför en origtigt uppdragen periferi och tillbakavisa hans billiga fordringar framkallar man förr eler sednare ett anfallande syfte från hans sida och omskapar naturligt goda böjelser till fiendtliga och hotande. Det fattas oss icke inom pressen organer, som i socialismens tvelydiga namn med förkärlek bearbeta just det revolutionåra i tidens nya låror, i stållet för att stadna vid de blott reformerande. Elden år till hands, och blott en dåre kan taga sig för det orådet att leka med densamma. R. D. A... PpbDöoOÄ— ——