Det var en af gamle Ryes -börn,Just en af de gamla råda, Han blickade vildt, som vingskjuten årn Der han låg och brummade som en björn, Och måste overksam blåda. Det skymmer för ögat mer och mer... Den kulan blir vål min bane. Snart bleka bröder jag samnar er... Men ånnu en gång, (han mumlar och ler) -Jag spånner med hopp min hane.Och rundt kring honom går striden sin gång; Han lyssnar — -O Gud! de stanna ... Retrått sjunger hornet ... Fördömda sång! Du gör mig min sista stund förlång — Den tonen språnger min panna.-Men en emot tre, jag vet det vål, Vi stå under Dannebrogen. Råttfårdige Gud! det år hårdt likvål Att tysken skall såtta sin falska hål I den danska bokeskogen.Han blundar dådsmatt, och sjålen står På flygt, men ån sig betånker, Ty svårdsklang krigarens öra når, Och dunkelt han ser genom ågats tår En klinga, en dansk, som blånker.