Korrespondens. Paris den 3:dje Mars 1850. Den 24:de Februari har passerat med all den vårdighet och det lugn, som denna högtidliga dag förtjente. Sedan man förbjudit allt yttre firande deraf, såsom folkfest, och inskränkt sig till kyrkoceremonier, har denna dag fullkomligt antagit en religiös högtidlighet. I Notredame låstes en messa öfver dem, som stupat, dervid erkebiskopen sjelf officierade, och en katafalk var upprest i koret åt minnet af de fallne frihetshjeltarne. Julikolonnen var prydd, man skulle kunna såga öfverhöljd, kring foten af eternellskransar, och hela place de a Bastille hvimlade af svartklådda personer. Med ett ord: dagen var en fullkomlig högtidsdag. I anseende till de nåra förestående valen beslöt det republikanska partiet, att icke på minsta sått såra den sinkånsliga polisen, deraf obehagligheter lått kunnat komma att uppstå. Hvarken eklårering eller dylika yttre tecken mårktes någonstådes. Det år förvånande att se, hvilken enighet, som råder vid dylika beslut eller förhällanden, och huru folket förstår att uppfatta meningen och sammanjemka det ena med det andra. Ett råd, en varning, ja, ofta blott en vink, åro tillråcklige för att leda hela denna massa af menniskor, som man kallar rle peupler. Reaktionårerne åro i den yttersta förtvislan ölver att se, det alla deras listiga och vål uttånkta planer för att bringa folket till förtviflan och desperation varit förgåfves. Deras hopp hvilade ånnu på den 24: de, då de motsågo processioner och demonstrationer, hvilka skulle föranleda emöter. De gladde sig ånnu åt möjligheten att få lågga svårdet öfver republikens nacke och såmedelst betvinga de pågående representant-valen; men folkklokheten insåg snaran och undvek den. Dagen före republikens årsdag uppstod i nationalförsamlingen en dramatisk scen, hvilken knappt der haft sin like. Diskussionen handlade, att börja med, om allmånna undervisningen samt om jesuiternas tillåtelse att iklåda sig lårarekallet, liksom andra menniskor. Då allting går kräftgången, och man på allt sått söker återföra prestvåldet och andra gamla förruttnade idter, år det helt naturligt, att jesuiternes råttigheter utvidgats, åtminstone så långe reaktionen år den rådande makten. Frågan dfvergick imellertid snart till ett ånnu ömiäligare ämne, hvilket framkallade en verklig storm. Herr Thiers, hvars harm öfver republikens bestånd helt och hållit öfverskridit toleransens grånsor, och som februarirevolutionen åfverraskade just i det ögonblick, då han åter stod fårdig att emottaga en portfölj, stråckte bitterheten eller råttare oförskåmdheten ånda derhån, att kalla denna revolution, bedröflig och olycksfullo. Ett utbrott af hela församlingen blef naturligtvis följden af dessa ord, och herr Thiers blef uppmanad att i tribunen förklara desamma. Han fortsor dock i samma anda och yttrade att -om han varit minister den 24:de Februari, och det berott af honom, hade monarkien fortfarit ånnu, samt -att han kallade dessa dagar olyckliga — andra må benåmna dem huru de vilja. Hår bröt ovådret löst. Sedan general Cavaignac redan förut med sanningens och snillets blixtrar tråffat och måhånda till desperation eggat den lille f. d. ministern, erhöll han svar på tal, från det håll, der han