Article Image
kan öfverbevisas att hafva varit anstiftare eller anförare, samtlige gerningsmånnen blifva från straff befriade. Den andra graden utmårkes derigenom, att upprorsmånnen ej skingra sig, utan visa trotsighet emot offentliga myndighetens befallning. Straffet i förevarande fall år, för anstiftare och anförare arbete å såstning från två till fyra år och för annan deltagare i upproret sådant arbete från sex månader till två år. (2 S.) Af ordställningen uti denna 5 följer, att straffbarheten intråder i och med detsamma gerningsmånnen underlåta att efterkomma offentliga myndighetens uppmaning att åtskiljas, samt att redan denna passiva olydnad blifvit ansedd såsom ådagalagd trotsighet emot bemålta myndighets befallning. Den tredje graden åger rum, då upprorsmån göra våld å person, eller bryta eller förstöra hus, eller plundra eller förderfva annan egendom. För våld eller annan brattslig gerning, som hårvid begås, dömes gerningsmannen till det straff, som derför i lag serskildt år stadgadt; men hårförutan straffas såvål han, som öfrige upprorsmånnen, oaktadt desse ej sjelfve deltagit i våldet å person eller egendom, anstiftare och anförare af upproret med arbete å fåstning från sex till tio år, och annan deltagare deri med sådant arbete från två till sex år. (3 S.) I håndelse upprorsman dråper den, som vill stilla uppror, bestraffas han med lifvets förlust; hvaremot upprorsman, som dråpes, ligger ogild. (4 S.) Sedan straffbeståmmelser sålunda blifvit meddelade får ett till verkligt utbrott hunnet uppror, förekomma i den nya lagen föreskrifter för den håndelse, att någon mundtligen inför menighet eller annan folksamling, eller i skrift, den han utspridt eller utsprida låtit, . uppmanat till uppror, oaktadt uppmaningen icke haft någon straffbar verkan. Straffet, som i thy fall år lika för gerningsmannen som för den, hvilken gått honom tillhanda medelst utspridande af den till uppror uppmanande skriften, består i fångelse från två till sex månader. (5 S.) Hårvid tillåta vi oss anmårka, att förevarande :s straffbeståmmelser måste tillåmpas åfven i håndelse en muntligen eller skriftligen framstålld uppmaning till uppror haft till påföljd, att en folkmångd, med ädagaläggande af den afsigt hårofvan blifvit omnåmnd, verkligen samlats; men samma folkmångd, antingen på förestållning af enskilde personer eller af egen fri vilja, åtskiljer sig, innan offentliga myndigheten på stållet uppmanat till skingring. Ehuru, åfven om sistnåmnda uppmaning redan utgått och blifvit åtlydd, endast (enl. 1 S) anstistare och anförare af upproret åro förfallne till ansvar, inses likvål den våsentliga skillnad i de straff som för ifrågavarande tvenne olika håndelser åro stadgade. Hårefter meddelas (i 6 S) föreskrifter angående de åtgårder hvilka offentliga myndigheten å stållet åger vidtaga till upprors stillande. I fråmsta rummet tillkommer det civilmyndigheten, dermed lår förstås konungens befallningshafvande, borgmåstare eller polismåstare i stad och kronofogde å landet, eller den, som i sådan embetsmans stålle år satt, att handla; men år ej civilmyndighet tillstådes, och kan ej dess ankomst afbidas, så åger på stållet varande högste militårbefålhafvare att förfara på enahanda sått som för civilmyndighet stadgas. Förenåmnde åtgärder måste naturligtvis bero på förhandenvarande omståndigheter; och ehuru anvåndande af krigsmanskap i hvarje sall år medgifvet, sörordnas likvål, att detsamma ej åger bruka vapen å upprorsmånnen, förrån dessa blifvit af vederbörande myndighet trenne gånger i konungens namn befallde att genast åtskiljas, med åfventyr att vapenmakt eljest begagnas. Ett undantag hårifrån åger dock rum för den händelse. att upprorsmånnen så hastigt öfver

12 mars 1850, sida 2

Thumbnail