Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1850, sida 2

år förlofvad med doktor Waldenau. Vid dessa ord blef fru Kron olivegul i ansigtet; ögonen gnistrade, hela hennes varelse skålfde, ansigtet var hvitare ån måssan, som omgaf det. -Rykten gingo, som låto mig förmoda något helt annat, yttrade hon slutligen. — -Jag vet hvad frun menar. Jag egde sjelf samma önskan; men Gud: ville ej, hvad vi ville. — -Gud!upprepade hon doft. -Vi veta — vi — hvad Gud vill, tillade hon hånande. i — Ja, det veta vi, sade Wejland lugnt. -Når vi misstro framgången af vår egen viljas uppfyllande och af hjertat önska, det hans vilja må ske framför vår.— Han har då velat allt detta? frågade hon med en ihålig röst. Wejland skiftade sårg, gick fram och tillbaka, under en ihärdig tystnad. Med en vild glådje betraktade hon den mårkbara strid, som inom honom föregick. Slutligen vånde han sig till henne och frågade henne långsamt, nåstan högtidligt: Hvad menade fru Kron med orden — oallt detta P — Jo, i min mening låg den frågan, om det var vår herre, som ville, att två barn