A 2 Juridisk afdelning. Lag mot uppror och olosliga folksamlingar d. 6 Februari 1849. Om det i allmånhet icke kan motsågas, att strafflagar åro såkra måtare på folkens kulturtillstånd, så visar sig likvål denna sats aldrig tillämpligare, ån i fråga om bedömandet af de lagar, hvilka innehålla straffbeståmmelser för sådana brott. som innefatta en krånkning af statens egen personlighet eller de densamma representerande myndigheter. Under denna kathegori åro, bland andra, att hånföra de förbrytelser, hvilka utgöra föremål för ofvannåmnde lag, hvars promulgation varit åtföljd af ett uttryckligt upphåfvande utaf åtskilliga, med våra tidsförhållanden föga öfverensståmmande, stadganden. Då vi nu gå att i korthet redogöra Jör innehållet af densamma, hafva vi ansett det ej böra sakna intresse att på samma gång hånvisa till den åldre lagstiftningen i åmnet, hvarest genom en dylik sammanstållning man vinner tillfålle att bereda sig ett mera stadgadt omdöme om den nya författningens stora företråden framför de upphåfna lagbeståmmelserna. De stadganden, hvilka uti förevarande syfte förefunnits, innefattades dels i missgerningsbalkens 6:te kap. 1, 2 och 3 SS:ne, dels uti Kongl. förordningen angående budkaflars utskickande och omkringbårande i landsorterne d. 1:ste Juli 1743 och dels i Kongl. kungörelsen d. 26:te November 1816 om såttet för menighets hörande i enskilde tillåtlige årenden. Hvad först betråffar de uti ofvananförde S4 af allmånna lagen upptagna beståmningar voro desse följande: Uppmaning till olydnad emot Konungen eller den å öfverhetens vågnar bjudande och befallande straffades med döden och, om uppror deraf följde, derjemte med förlust af gods. Sedan anstiftare af uppror blifvit dömd till nyssnåmnde straff, skulle bland hufvuddeltagarne deri hvarje tionde, efter lott, mista lifvet och af de öfrige hvardera straffas med fyratio par spö eller en månads fångelse vid vatten och bröd. För mindre delaktighet var föreskrifvet, att straffet borde låmpas efter omståndigheterna. Blef den, som hade Konungens befallning eller ville stilla upproret dråpen, borde såvål dråparen som ock alla de, hvilka burit hugg och slag å den döde, straffas med döden; hvaremot upprorsman, som dråptes, låg ogild. Vidkommande dernåst Kongl. förordningen den I:ste Juli 1743, hvilken författning tillkommit i åndamål att förekomma uppror bland allmogen, stadgades deri, att den, som sördristade sig under något upptånkligt sken och under hvilken förevåndning som helst, utsånda några budkaflar, skriftliga eller muntliga befallningar till allmogens sammankallande, gårders eller allmånna skjutsningars utgörande, skulle mista högra hand, halshuggas och steglas ); att den, som låt bruka sig till sådane budkaflars eller befallningars fortskaffan de, skulle straffas med högsta kroppsplikt af spö eller ris och sex års örbete ä fåstning eller tukthus, utan alt i slika mål någon ur) Genom Kongl. förordningen d. 10:de Juni 1841 hade likvål redan all qvalifikation af dödsstraffet medelst högra handens afhuggande och den döda kroppens utsåttande på stegel och hjul upphört. EE —