Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1850, sida 1

FT Stöt till! Valentin (faller). O, ve! Mephistopheles. Nu år den lymmeln tam .. Imellertid hade ett intermezzo egt rum mellan några af de höge herrarne inbördes. Under revolutionen hade alla tyska furstar fullståndigt gifvit efter och hågtidligen förklarat, att de ville underkasta sig hvad heldst folket funne för godt att beståmma. Konungen af Preussen hade först fått bugt med rupproret hemma i sitt land; hade åter blifvit en -måktig herre, och — tog nu sina ord tillbaka. De mindre furstarne, som ånnu vacklade på sina throner och hellre. ville dela sln suverånitet med Preussen, ån helt och hållet gå miste om densamma, ingingo då, för att erhålla hjelp, ett preussiskt förbund, hvarigenom nyssbemålte stat öfver dem erhöll ett betydligt vålde; men då de antingen direkte eller indirekte hade blifvit hulpne ur sin förlågenhet, togo de vigtigaste af dem åfven sina ord tillbaka. Preussen hade gerna velat tvinga dematt hålla tro och lofven, emedan det, genom att få sitt förbund i stånd, hade utsigt till, att de nuvarande mindre konungarne och furstarne en gång skulle blifva pårer af riket Preussen, och den Hohenzollerska dynastien erhålla den kejsarkrona, som Fredrik Wilhelm hade vågrat att emottaga, emedan den råcktes honom åf revolutionåra hånder. Men imellertid hade åfven Österrike hemma hos sig förskassat sig ett slags ro; det kunde naturligtvis icke Onska att se sin granne blifva alltför stark, och efter långa, vånskapliga underhandlingar förklarade det slutligen, i en note af d. 4:de sistlidne December, att det icke kunde medgifva, det något tvång anvåndes mot de furstar, som icke ville hålla det ingångna förbundet och bilda en stor preussisk-tysk enhet. Preussen svarade då, att det alls icke på fullt alfvar hade tånkt att anvånda några tvångsåtgårder; men att det dock vore obehagligt och i åtskilliga hånseenden ganska ledsamt att så der se sig nödgad att tråda tillbaka. Deröfver kan också ingen gerna undra; ty i historien stod med outplånliga drag antecknadt det faktum, att H. M. Konungen af Preussen i Mars månad år 1848 sjelf allernådigst hade behagat iklåda sig de demokratiska svart-rödgyllene fårgerna, ja tillochmed i dem tågat genom gatorna, och sedermera, då demokratien blifvit skjuten åt sidan, stödt sig på så många ansedde och klokt beråknande mån, hvilka åfvenledes hade en svart-röd-gyllene anstrykning och hvilkas goda råd Preussen behöfde för Peredanåg af sitt eget inre lugn. Österrike var sinkänsligt nog att erkånna den ömtåliga stållning, i hvilken Preussen befann sig, och lofvade att framlågga ett förslag, hvarigenom riksdagen i Erfurt skulle blifva öfrerslödig eller ökadiig(så beråttade åtminstone de tyska tidningarne) och det provisorium, hvarom man samtidigt hade underhandlatden förbundskommittå, bestående af österrikiska och preussiska medlemmar, hvilken skulle blifva utgångspunkten för den nya organiserande rigtningen, trådde i kraft den 20:nde December. Året tog sig blott tid att bringa denna underråättelse omkring i Europa, innan det gick till hvila. Reaktionens förberedande vårf voro slutade, och en ny tid skulle taga sin början. De, som hafva tillbragt sin tid midt ibland de gåsande elementerna, emottaga imellertid icke denna underrättelse med någon tillit; tvertom tro de sig varseblifva nya mörka moln, som uppstiga vid horizonten. Hvad nu ån Österrikes förslag må blifva, så hålla de dock före, att den egentliga afsigten, hufvudplanen, går ut på att Österrike och Preussen sins emellan åmna dela Tyskland. En så beskaffad plan skulle dock såkerligen stöI ta på utomordentliga hinder; försökte man att utföra desamma, så skulle den tyska lokalpatriotismen vakna, resa sig i sin fulla kraft och göra ett förbittradt motstånd, nemligen i Bayern och Wärtemberg, och lyckades det ån den stora öfvermakten att besegra densamma, så år dock icke troligt, att de utländska makterna med liknöjdhet och hånderna i kors skulle åse en så beskassad terlitorialsörsamling. Man tillågger fördenskull åfven, att de utlåndska makterna sjelfva åmna företaga en storartad demonstration och sins emellan skifta lånder och folk. Rysslands förhållande till Turkiet, de stora truppmacenr sand HNU-OG 32— 142. 1