skulle vara ett tecken till, att den snölavin, af hvars långsamt nedglidande massa Turkiet egentligen hotas, plötsligt kommer att nedstörta öfver detsamma nåsta gång isen smålter. Säsom ett afgörande skål härtill anför man, att de ryske Kejsarne veta, att deras regeringstid icke varar långre ån 25 år, och att Nikolaus Pawlowitsch, som uppsteg på thronen den I:ste December 1825, innan hans tid ulper vill asgöra denna sitt rikes hufvudangelägenhet. Det år alfvarsamma tyska tidningar, som mycket alfvarsamt angifva en så beskassad orsak till de nu förestående statshvålfningarne, och om deras spådomar icke bevisa något annat, så ådagalågga de dock den ssnnesståmning, som herrskar inom landet; de båra vittne om det hemska inflytande, man röner — ett inflytande, hvars makt man aningsfullt ser rusta sig till strid mot sjelfva ddet och förebåda döden; men som ånnu vid sjelfva i ingången till den andra verlden vånder sig om för att utdela sina, jorden betråffan de, befallningar. — Det har hviskats om stora förbund, som i anledning håraf skulle vara å bane. Först hette det, att England, Frankrike och Preussen hade slutat en allians emot Ryssland och Osterrike. Bevisen derföre trodde man sig se dels i de österrikiska hårmassor, som nårmade sig Böhmens grånsor och hotade Preussen, dels i de engelska och franska flottornas samverkan vid Dardaåellerna. Frankrike skulle då, når striden utbråte, hafva Savoyen, då deremot konungen af Sardinien, som man ville understödja i en ny kamp mot Osterrike, skulle hafva ersättning i Lombardiet och Venedig. Men Frankrike återkallade sin flotta, visserligen då fråga om de ungerska slyktingarne för ögonblicket tycktes vara låst, men med en i ågonfallande skyndsamhet. Rykten, som alltmer och mer vinna tilltro, omtala nu, att den ryskt-sinnade Mol år designerad att blifva premierminister. Frankrike skulle då sluta sig till den rysk-österrikiska alliansen och, emot att, bland annat, erhålla Rhengrånsen, samt emot att Louis Napoleon skulle blifva erkånd som kejsare, lågga sitt tunga svård i vågskålen till förverkligandet af kejsar Nikolai sista jordiska önskan. Huruledes Preussen, under så fatta omståndigheter, skulle komma att med Österrike dela Tyskland, af hvilket Frankrike, såsom nyss nämnaes, äfven skulle få sin beskårda del, blir illellertid icke tydligt. Oss synes, att en annan fantasi likså gerna kunde låta den så ofta bebådade nordamerikanska flottan ankomma till deltagande i i den stora verldsstriden, förklara alla lånder och riken för republiker och ålvertaga förmynderskapet öfver sin gamla, svaga moder Europa, . hvars demokrati gör stora hårar nådvåndiga till konungamaktens uppråtthållande, hvars stora härar göra stora stora statsutgifter och skatter nödvåndiga och hvars stora skattebördor och tårande statsutgifter frambringa en — ny demokrati. I detta faktum, i denna kretsgång ligger orsaken till att det rika Europa med alla sina vetenskaper och konster, med sin forntid och sin historia, som fårlånar samfunden styrka och individernes sinnen, djuplek och fårg, synes gammalt och svagt. De, som nu ånyo hafva erhällit eller tillskansat sig makten att bestämma dess framtid och som af ödet tyckas vara utsedde dertill, emedan massorna icke insett hvad deras frid tillhörer, — de veta alltför vål hvar deras personliga eller principiella fiender åro till finnandes, och de allianser, hvilka de hafva ingått, gå efter all sannolikhet mindre ut på eröfringar och på att bekåmpa andra allianser, ån på att tills vidare hålla den gemensamma fienden under oket. Ryssland, Österrike, Frankrike och Preussen hafva i detta afseende, åtminstone ånnu en lång tid bortåt, alldeles enahanda interessen, och de storbritanniske statsmånnen kunna, i följd af sin natur, icke eller hysa någon förkårlek för demokratien. I Englands vånskap med de andra makterna ligeer det dessutom något fuktigt-kallt, något töcknigt , något aflågse, lik som sjelfva dess insulåra låge. Den bjudande nödvändigheten af denna enighet torde vara tillråcklig att förekomma alla större territorialföråndringar. — Uvilka böjelser Preussen och Österrike ån knnna hafva, så synas dock både Tysklands natur, dess geografiska och nationella förhållanden, i förening med Frankrikes och Rysslands egna interessen, alltjemt antyda en tysk federativ treenighet.