Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1850, sida 1

ligen afvika från det en gång gifna mönstret och ur sin egen individualitet gifva rollen en ny karakter. Den tyska revolutionen råkade straxt i villervalla genom att erinra sig, att den nu upptrådde i Mirabeaus och Dantons roll, genom att kostymera sig som dessa och vilja handla som de, ehuru något i dess eget inre sade den, att en revolution år ett plåtsligt utbrott af ett folks innersta våsende, af dess tankar, kånslor och samvete. Det kan vål vara, att man icke så rigtigt kunde få reda på detta folksamvete, som lekte daggen bråns, emedan det var i 38 stater som man hade att söka detsamma; men såkert år, att efterhårmningen af det af Fransmånnen gifna mönstret gick så långt, att man, för att kunna tala om främmande horder och mot dem kalla nationen man ur huse, sökte krig, åfvensom att man, för att kunna få uppföra den högtidliga verldsskakande scen, i hvilken nationalkonventet förklarar fåderneslandet vara i fara, åfven förklarade das grosse deutsche Vaterland befinna sig i våda, ehuru denna egentligen existerade Dott i de förklarandes egen inbillning. Det felades den tyska revolutionen personlighet, emedan den öfvergaf sin originalitet; af bara ifver att spela Mirabeaus och Dantons roller kom aldrig någon tysk Mirabeau eller Danton att existera. Hvart man ån kastar sina blickar i Tyskland, finnes der numera icke annat ån besegrade, språngda massor. Den sanna revolutionen, som detta nordiska, eller göthiska, lått uppbrusande folk sökte på de abstrakta, offentliga platserna, återfinner detsamma, når det hemkommer till den husliga hården, dels för mycket misslynt, dels alltför nedslående att tillstå, det dess bemödanden varit förgåfves. Huruvida de segrande, herrskarne och hårförarne, åro karakterer och personligheter; huruvida de med tillhjelp af den rå styrkan icke blott kunna underkufva och ödelågga, utan åfven stålla sig i spetsen får det nya, och skapande bereda en framtid, af hvilken. man kan hoppas något mera, ån deras egoistiska, ögonblickliga tillfredsstållelse, — det kan endast och allenast en kommande tid utvisa. Detta år dock den fråga, hvars besvarande hufvudsakligast ligger nutiden om hjertat; det är ovissheten om, huru detta svar en gång kommer att låta, hvilken förorsakar dess oro. Sakerna hafva kommit till en våndpunkt, som ödet nåstan på ett kabbalistiskt sått synes antyda. Året 1848 var, såsom vi alla kånna, ett revolutionens år, och rörelsen kom till sin våndpunkt i de sista dagarne af detsamma, nemligen den 10:nde December, då Louis Napoleon blef vald till president, och den 20:nde i samma månad, då han åndteligen hunnit bilda sin minister. De nåstpåföljande dagarne intill nyåret 1849 utgjorde den ferie-tid, som det verksamma året tog sig, för att biver hela Europa utbreda underråttelsen om denna tilldragelse; för att, ungefår som Zillah i lord Byrons Cain,ehuru med andra ord ), utropa: ierkuonen år i verlden!— Året 1849 vaubkaktionens kamp mot sina yttersta motsatser. Utgången af densamma antyddes genast . profetiskt af förhållandena i Frankrike: den 29:de Januari beslöt franska nationalförsamlingen, omgifven af kanoner och bajonetter, att — upplösa sig. Från den stunden voro söl och vind icke lika delade mellan de stridande. Revolutionen, kämpande i Italien, Ungern och Tyskland, reste sig till sin yttersta, republikanska kraftanstrångning; men den kåmpade så, som Göthe skildrar Valentins kamp med Faust: Valentin. Nu blod det vankas skall och klufna hjernor. : Mephistopheles (till Faust). Gif icke vika, Herre! Friskt, gå på! Hit! tått intill mig .... Så-ja, det år bra. Drag nu ert syl-spett, för en mygga nog! Ett, tu, fall ut! Hans stöt skall jag parera. Valentin. Parera den! Mephistopheles. Valentin. Och den! Mephistopheles. . Valentin. Jago tror att satan fåktar.