Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1850, sida 2

lar. Det är lönlöst att deklamera emot republiken eller allmånna rösträtten. Allt detta år endast resultaterne och de yttre företeelserna af en stor och stark kånsla hos solket, hvilken haft en lång utvecklingsprocess utan att hafva varit rigtigt begripen eller kånd. Det skulle erfordra allt för mycken tid och utrymme att gå tillbaka och undersöka ursprunget till dessa opinioner och deras orsaker; det år tillräckligt att såga att de existerade och det i en sådan styrka, att når samhållsoch statsbyggnaden störtades genom motståndet af oppositionen i dep. kammaren emot Guisot och Ludvig Philip, folkets mån och id6er singo ett oemotståndligt öfvertag. Det var en ofantlig olycka, att misstagen och okunnigheten hos konungar, ministrar samt samhållets högre och medelklasser skulle hafva gifvit folket ett sådant tillfålle till ingrepp. Ty sedan folket således pröfvat sin styrka, satt sina idcer och sina chefer i spetsen för samhållet och gjort en början till ett folkvålde, så skall det långe betrakta sig som förorättadt, hånadt och nedsatt, emedan det icke tillåtes sortsåtta sitt vålde. Under hvilka vanskligheter som helst, utgör det en fransk styrelse oafvisliga pligt och åliggande att atersörvärsva folkets tillgifvenhet och fortroende, att åter fåsta det vid staten och den herrskande styrelsesormen och tillvågabringa denna stora försoning emellan de hågre och lågre klasserna, hvilken förutan samhållet hvarje ögonblick svåfvar i sara att förvandlas i en fåktarbana för vilda djur. Det år beklagligt att såga att hvarken Louis Bonaparte eller Frankrikes ledande statsmån synas hafva haft någon idbe om detta stora verk, denna omåtliga fara och nödvåndighet. Inemot slutet af 1848 var en panisk sförskråckelse rådande i hela landet. Under inflytande af denna valdes den nuvarande nationalförsamlingen, åfvensom republikens president, hvars namn innebar mest auktoritet. En konservativ majoritet, bestå ende af nåstan alla landets kånda namn, mån af rikedom och praktisk erfarenhet, kom till stånd. I stållet för att söka att stilla den paniska förskråckelsen, har denna majoritet funnit ingenting båttre ån att låta den fortfara. I stållet för att försona folket eller att uträtta sådana stora, ådelmodiga och goda handlingar, som kunde hafva kommenderat folkets respekt, åfven under det att det hölls i tygeln, har styrelsens politik, både inomoch utomlands, varit af det lumpnaste slag, krossande den svage, krypande för den måktige, visande stora krasftyttringar i afsåttningar, sabelvåldets begagnande och motståndares förföljande och hånande i nationalförsamlingen. Denna majoritets totalkarakter har varit en sådan som tillhör mån, hvilka åro tyranniska hemma af fruktan och fege utom hus af samma orsak, och dess hela politik, menniskokårlek och slutkonst har bestått i att med full hals skrika: Busen, busene, medan busen icke varit någon annan ån samma solk, som utgör massan af Frankrikes befolkning, landets styrka och själ. Ej eller har den herrskande majoriteten haft några reela syften. Dess medlemmar hafva låtit förlusten af rang och inflytande i samhållet sig vida mera bekomma, å ån förlusten af verklig makt, och det sednaste året hafva de uttömt sin galla i ståndiga sidohugg emot republiken, den de icke hafva nog mod att störta eller medel att remplacera. Det år, i sanning, af mycket liten vigt, om styrelsen i ett sådant land som Frankrike kallas monarki eller republik. Desse samma sjelfviska och båttre lottade klasser kunde förskassa sig öfvervåldet lika så vål i den ena som den andra, så framt de kunde vara upprigtiga och pålitliga emot hvarandra. Men når mån like Thiers endast hafva ett håtskt epigram till hands, vare sig åt Carl X:s legitima monarki, ä hammars halfva 22 8314 ungarm