Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1850, sida 1

iAii ———— qvinkön i Hamburg, derigenom kunde med ett slag göra slut på kriget, — derom meddelade den lårde strategikern icke den ringaste upplysning. Jemför man nu dessa och dylika jder med den intelligens, som annars uppenbarar sig i Aftonbladet och synnerligast med de artiklar, i hvilka det utvecklar motsatta tendenser och t. ex. uttalar sina åsigter om det önskvårda i en skandinavisk federativrepublik; så blir tydligt och klart, att dess anti-skandinaviska ider tillkommit rent af invita Minerva (utan all inre kallelse). Tillåfventyrs ådagalågger dessutom Aftonbladets opposition mot den danska saken mer ån något annat faktum, huru stark den allmånna opinionen i Sverige år för Danmark; ty ehuru bem. tidning annars utöfvar ett icke ringa inflytande både på det allmånna tånkesåttet och på hela (2) landsortspressen, så har den dock stått nåstan helt och hållet isolerad med sin, för öfrigt mycket moderata opposition mot Danmark. Nåstan alla andra svenska tidningar, så vål konservativa som liberala, hafva varit enige derutinnan att försvara Danmarks sak. Bland dem, som hårutinnan visat en ifver och ihårdighet, som icke nog kan erkånnas, kunna anföras 1) Götheborgs Handels-och Sjöfarts-tidning, 2) Öresundsposten, och 3) -Bore. — Oaktadt visserligen alla danska tidningar hysa vålvilja och interesse för Sverige och Norrige, så finnes hår dock icke ett enda, som år så hemmastadt i svenska och danska förhållanden, som nyssnåmnde blad, åfvensom -Den norske Rigstidende, åro i de danska. Begå de åfven någon gång ett fel i granskningen af våra angelågenheter, så kommer detta sig snarare deraf, att de betrakta dessa med för mycken vålvilja, ån af motsatsen, — — — — — Det synes sålunda otvifvelaktigt, att våra nordlige grannar i det hela taget hysa upprigtig Värilja och interesse r oss. Detta år åfven hufvudsaken; ty det år deraf som allt det öfriga skall utveckla sig. De yttre sakverkligheter, i hvilka detta sinnelag redan uppenbarat sig, nemligen i gåfvorna till våra sårade och de frivilliges deltagande i kriget, åro visserligen mycket betydelsefulla; men detta har redan blifvit så tillråckligt erkåndt, att vi icke behöfva uppehålla OSS dervid. vi vilja fördenskull anföra endast den interessanta omståndighet, att bland nyssnåmnde frivillige befunnits en, proportionsvis taget, mårkvårdigt stor mångd adelsmån, då man deremot bland våra egne frivillige icke sett spår af något motsv arande, och detta ehuru frivilligskapet, åtminstone för de (af lyckan) mera gynnade, visat sig vare ett ganska godt brödstycke. En annan omsjändighet bör måhända icke eller, når man anställer en lemsörelse mellan Skandinavismens förut gisna löften och nu varande handlingar, lemnas oanmårkt, nemligen att de starkaste uttryck och löften icke härrört från Svenskar eller Norrmån, utan just ifrån Danskarne sjelfve; hvadan ock infriandet af desamma i första rummet tillkommer desse sistnåmnde. En del af dessa förbindelser kunna vål åfven Danskarne sågas hafva inlåst genom sina handlingar under de sistförflutna åren, och i det hela taget kunna vi, såsom redan blifvit antydt, icke annat ån antaga Skandinavismens handlingar, enligt de i öppen dager liggande faktiska förhållandena,