Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1850, sida 2

rat, att underråttelsen blifvit meddelad af en i Götheborg bosatt -allmånt ansedd, person. Hvem den -ansedda personen år, förtiger emellertid Morgonbladet och synes icke anse sig skyldigt att på något sått lemna uppråttelse, ens för osanfårdiga beråttelser af den mest infama natur. Detta år ett bidrag till den reaktionåra pressens moralitet, hvilket icke bör lemnas åt glömskan. Örebro tidning innehåller en i flera hånseenden mårkvärdig korrespondens från Stockholm, hvaruti förekommer åtskilligt om höga vederbörandes drillningar, i afseende på tillkapandet af reaktionåra tidningar, uti hufvudstaden och de större ståderne i landsorten, och tillika huru resultatet i detta, som i så många andra fall, blifvit ett komplett siasco. — Skänska posten, en tidning, som alltid yttrar sig med sans och moderation, innehåller en långre artikel kalladvhidrag till det fashionabla Morgonbladets karakterislik, hvaruti berörde blad både allvarsamt och vålförtjent esterhålles. Ärtiklen slutar med följande reslexion: -Till den af partihat och ensidighet obesmittade låsarens sunda omdöme lemna vi att asgöra, huruvida de af oss nu lemnade bidrag till vårt sashionablaMorgonblads karakteristik icke möjligtvis kunna befinnas af den beskaffenhet, att Morgonbladet derigenom — och vare detta sagdt, utan att vilja smickra — i den respektive låsarens omdöme bör anses hafva vunnit full kompetens som en vårdig medtåflare med Söndagsbladet och Folkets råst. Och månne icke hela skillnaden dem emellan (åtminstone i flera afseenden) egentligen besticker sig deruti, att det ena friar till den högre, de båda andra till den lågre pöbelns gunst? Vi förbehälla oss uttryckligen, att våra ord: -högre-och lägre pöhel, icke må missförstås, och för att undanrödja all anledning dertill, få vi förklara vår åsigt hårutinnan vara den, att vi, för beståmmandet af begreppet pöbel, fåsta oss mindre vid menniskans yttre skick, ån dess inre qvalisikationer; att, då vi således påtråffa råhet och läghet i karakter och tånkesått, der anse vi -pöbel--begreppet realiseradt, likagodt, om subjektet med dessa egenskaper presenterar sig uti en drågt efter nyaste pariser-mod, eller i hambuse-kostymen, och utan afseende på hvilken samhållsklass det i öfrigt tillhör. Som en nödvåndig konseqvens håraf följer, att vi, åfven i fråga om personer af de aldralågsta samhållsklassserna, anse det uteslutande böra bero på deras moraliska och intellektuela företrådesvis de förra), qvalisikationer, huruvida de böra hånföras till -pöbel, eller icke. Skulle sig nu emellertid så förhålla — hvad man t. o. m. icke vill anse alldeles otroligt — att ett sådant skriftstålleri, som det vi hår framhållit, inom en eller annan af de högre kretsarne guteras och vinner bifall, så bevisar sådant, efter vårt förmenande, ingenting annat ån det, hvarpå man i allmånna lifvet vål någon gång tråffar exempel, att neml. den ton, hvilken man företrådesvis plågar hedra med benåmningen af -den goda, stundom kan i sjelfva verket vara högst usel.