A — — Bore och svenska tidningspressen. HE. I den föregående artikeln hafva vi, såsom vi hoppas, ådagalagt, att Bore otvifvelaktigt haft orått i sitt fördömande af den så kallade oppositionspressen, och att deremot denna, så mycket som man gerna i vårt land och under våra förhållanden kan begåra, både gagnat folket och förberedt en möjlighet till en större utveckling af det offentliga lifvet, ån hvad man för ett halft, ja ett fjerdedels sekel sedan kunnat ens förmoda. Man bör neml. noga taga i betraktande, med hvilka svårigheter den kåmpat och ånnu har att kåmpa. Vi öfvergå nu till hvad Bore yttrat om en annan del af tidningspressen. Boresåger: En del af pressen har till och med gjort till sitt mål att gyckla med allt, att förlöjliga äfven de mest allvarliga ämnen. Fremmande för den verkliga satiren, som någongång i snillets hand år en ypperlig gissel för lasten och därskapen, har den liksom velat inbilla sig sjelf och andra, att man kan verka för det allmänna båsta genom ordrytterier, personliga stickord och karrikerande af det, som i sig sjelf icke cinnebär något löjligt. Bore ser deri ett bemödande katt undanskjuta hvarje allvarlig betraktelse och förlöjllga allt, hvarigenom man arbetar i absolutisternas interesse, söm ingenting högre önska, ån en politisk och moralisk apathi och indifferentism hos folket, c. Men åfven i denna del måste vi våcka en allmånnare uppmärksamhet på halfheten och det missledande i -Boresreflexioner öfver pressen. Bore erkånner ju sjelf, att satiren kan i snillets hand vara en ypperlig gissel för lasten och dårskapene. Nåvål, om dess kraft år sådan inom det moraliska och sociala området, hvarsöre skulle den då icke åfven så försöka sig inom det politiska? Kan icke det sjelfkloka, egenmåktigo, halsstarriga hos de styrande, det falska, egenkära, okunniga hos statsmånnen, det anspräksfulla och osörskåmda hos de högre och rikare folkklasserna, Ja sjelfva det våldsamma i regeringarnes förhållande, vara lika mycket, som de privata moraliska lytena, förtjent af att straffas af satirens gissel? Skulle ej åtlöjet af ett helt folk ibland kunna verka besinning och båttring hos dess föresatte, om de inbilla sig, att de opedade kunna öfverlemna sig åt godtycke och krånkningar af solkets råttskänsla och sympathier? Vi vilje visst ej påstå, att esnillets handredan, i vårt land, lyckats fatta gisseln för att tillråttavisa de politiska hasterna och dårskaperna; men det år dock icke så illa att början år gjord. Alla åro barn i början, och såsom man såger, rliten blir vål stor?; och om vi vilje vara råttvisa och icke se allt i svart, så har början icke varit så dålig och måhånda icke utan all verkan, om ock stickenheten ibland kunnat döfva densamma. Att genren år svår nog att utföra, torde af ingen nekas; men att den skulle hafva den verkan att vålla apathi och indifferentism hos solket:, åfven om den någon gång icke lyckas till den grad, att -Bores, anlete kan klarna, det tro vi icke. Snarare skulle vi efter psykologiska grunder vara benågne påstå, att, liksom hos den enskilte skåmtet visar sig kunna lifva tankekraften och utveckla begreppen, på samma sått kan det åfven i nationens lif utså månget frö till det goda och