Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1850, sida 2

han tjente sin konung med åra, dertill sitt fosterland, rid hvilket han var fåstad med tusen starka band. En redlig vån, en pröfrad, herr Adam dfven var, en huld och trogen make, en öm och ålskad far. Ej svek fanns i hans hjerta, ej falskhet i hans mund ; ren var hans sjal och öppen, som klara kållans rund. Men kållans vatten grumla en vidrig groda kan; hans sjal, den spegelklara, sin grumlare ock fann. Det var en måktig herre i Sveakungens gård, en stolt, en årelyslen, högmodig, kall och hård. Förtjensten såg han aldrig; sin vilja blott han såg. Tungt föllo lismarns vigter uppå hans nyckers våg. Sjelfståndigheten bröt han, hvarhelst han kunde, ned och höjde kryperiet. Så var hans riddarsed. 3 . Han egde kungens öra — hvarföre, hör ej hit — LJ 3 förstod att göra korpen, som svanen skär och hvit; 3 . 2 2 förstod att gifva svanen en fårg, så svart som kol, 2? när det för honom gållde att hinna till sitt mål. Djupt krånkte han herr Adam, som tjente sin konung med tro och trodde rått och sanning i höga Norden bo. Ej tiden kunde låka den ådles djupa sår; han dog 2af brustet hjerta och hrilar nu på bår. På bår den ådle hrilar. Hans stolte baneman nu rått af sina funder och rärf sig fröjda kan: kan fröjda sig af Jemmer, af sorg och klagolåt, af en förtviflad makas, sex saderlöses gråt. Ve dock den fröjd, han njuter! Ve den, ja trefallt ve! Igral förvandlad kan han den inom kort få se. Nar dödens engel klappar en gång uppå hans dörr, då står han ej så trotsig, så hånande som förr. Rikt falla saknans tårar uppå herr Adams grift, der våren snart skall skrifra sin sköna blom. sterskrift. Val falla de ock en gång uppå hans banemans; men blott af bolmört binda skall våren der sin krans. E—RL. ——ä— ssss