Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1850, sida 2

på fru Wejlands, som på Beatas anlete, låt honom ana ett annalkande ovåder. Han såg att ljus brann ånnu i de båda makarnes rum, och många gånger var han på vågen dit; men en inre röst tillhviskade honom ett: -Låt blil— -Jag går likvål, tånkte han; men då slåcktes ljuset, och en mörk gestalt vandrade till -stora huset. Men hvem år det, som aldrig kan låta det gamla nåstet vara i fred? Så sannt jag heter Williamson. .. . — Du heter icke Williamson, ljöd en röst, som tycktes komma från det längst aflågsna fönstret. Han sprang dit; men såg ingenting. Det var en qvinnoröst, , utropade han. Hvilken s—ns hexa år det, som förföljer mig?— satans hexa!ljöd doft, samma råst. 0. ol tillade klagande den olycksbådande stämman. Följande morgon, i dagningen, skulle Williamson företaga en resa, i och för brukets angelågenheter, och hade af sin husbonde emottagit åtskilliga uppdrag. En, kanske tvenne veckor skulle hans bortovaro råcka, och först vid hemkomsten våntade honom upplösningen på den frågan: Hvad har jag att vånta?Hoppets milda genius tåslade med