Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1850, sida 1

— — — c—————— ä — — — — —— ——— förbittra mitt lidande. Du tror, ehuru jag sagt dig hvem som år hans far, att jag bedragit dig, tillade han med dof råst, och haStigt låt han sina armar falla tillbaka. — Lej, nej, jag ville icke tro det; men din oförklarliga kårlek till Berndt Williamsson.... — ,Det var rått; såg ut! Du tror att jag år en dåre; eller hvad vårre år, en bof, utbrast Wejland håftigt. -Jag skulle vilja förena min dotler — med min son. Så skulle kanske andra dömma; men du... .— ÄIcke så. ... Huru kan du tro, att en tanke ditåt, fallit mig in; men jag tillstår öppet, att det ibland förefallit mig, som om du haft en åldre förbindelse med Williamsons mor, och att du af kårlek till henne — hvem hon då år — ville skydda och lyckliggöra hennes son. Men, Carl, detta vore ej något brott. 0, måtte du stå lika så ren, tillade hon lisligt, i alla ardras omdöme, som i mitt!— Tror du mig, når jag vid min salighet bedyrar dig, att du varit min enda kårlek, och att jag under det fjerdedels sekel, vi snart tillhört hvarandra, icke ens med en tanke varit dig otrogen. Inför en annan vore jag alltför stolt, för att råttfårdiga mig: men jag ålskar dig för högt, att icke göra det.