Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1850, sida 2

folket begår misstag,sjelf år ett misstag hvilket båst bevisas deraf, att om någon gång Svenska folket bjudit till att uttrycka en allman tanka, såsom genom petitionerna 1834 och 1848, så har detta af den rsaderliga regeringen nåstan behandlats såsom en barnslighet och en omyndig handling. Den ena gången har man vädjat till den -längsamt mognande öfvertygelsen, och den andra gången har hela luntan helt simpelt kastats under rådsbordet, i följd af den i hast improviserade oktroyerade nya riksdagsordningen. Men, såger Bore, voppositionspressen har ej upptrådt mot publikens onda båjelser. Vi fråge, huru Bore-kan på det viset, med sin isande köld, utkasta dylika eldbrånder mot sina egna allierade; ty så borde vål oppositionspressen ånnu anses vara. Hvad menar -Bore hårmed? Vill han vara så god såga oss, hvilka de der onda böjelser åro! Det våge vi påstå, att vi rått ofta, ja nåstan dagligen, se oppositionspressen upptråda mot dem, på det enda låmpliga, passande och öfvertygande sått, som vi kunna anse vara publicisten vårdigt. Vi tro icke, att Borekan framte en enda last, ett enda allmånnare moraliskt lyte eller brottslig böjelse, som kunnat eller behöft blifva föremål får publiciteten, hvilka ej oppositionspressen följt och beifrat med vida mer allvar och uppmårksamheter, ån sjelfva regeringen och regeringspressen. Man kan snarare såga, att den rastlöst sökt framdraga sådant, ofta till och med derför ogillad af en del skygge och fördomsfulle individer, som påstått att pressen aldrig borde omtala brott och svek och laster och oskick, utan synas tro att tidningarne endast borde beråtta ammoch sannsagor. Vi fråga om någonting mera kan upplysa och förbåttra ett folks onda böjelser, ån att det ser de bedrösliga följderna af dem för hvarje enskilt, och deraf varnas samt låras att taga sig tillvara för frestelser och lockelser till onda tankar och gerningar? Eller vill vål Bore, att tidningarne skola blifva estertryck af Scrivers postilla och andeliga dufvorösten m. fl.? Ju, mer vi följa Bores tankestorm i den mårkvårdiga besterande artikeln får den 17:de dennes, desto mer tycka vi oss deri finna en metamorphos, som icke förebådar något godt, om den i likhet med vår gamle Bores hårdande flåktar skulle blifva en stående vind i vår Nord. Vi kunna ej fatta eller inse de skål, hvarpå Bore grundar sin trumpna åsigt af oppositionspressen. Kånner han dess utveckling? Vet han, huru pass allmän-anda och politisk upplysning, som verkligen fanns i vårt land, då en regents misstag och en dålig, endast i slentrian och egennytta handlande administration — . bragt riket i stor fara if sjelfståndighetens och knappast åsynen förlust och hotelsen af ulmånna vålfårdens förstöring olket till fosterlandets råddnin kunde resa upp g. Hd om ej en lien behjertad del af håren hade hos ett anjan liten flock i hufvudstaden ingjutit mod tt söka göra slut på villervallan Och åfen detta hade sannolikt icke en gång lycats, om ej slumpen fogat sig så, att det tillka funnits en sedan långe hemligt organisead hof-intrig, som stod beredd att utgöra den redelpunkt, hvaromkring den osåkra rörelens elementer kunde samla sig — om just ll allmän båtnad, lemne vi derhån. Har Bore följt med den tiden och sett, huru t ass upphöjd, ådel, försakande, tidningspresn då var? Har han funnit svenska folket afva mindre behof af och mindre anledning — I klander mot pressen, då man 1812 låt d ldföra tryckfriheten, 1815 bortskånkte gua-I ti loupes-Jöseskillingen, 1818 såg genom finga t med plundringen af pommerska köpeskiligen och krigssonden, samt sanktionerade ) vi t våld, hvilket redan 1810 börjats, neml. ri t befria banken från inlösning af sina sedn , hvarigenom hela nationens ekonomiska D lsärd långe utsatts för en olidlig osåkerhet le nn — — -Så der lått aslöper det icke får mig, rade Williamsan mad an ener I