Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1850, sida 2

f — Så der lätt aslöper det icke för mig,Svarade Williamson med en suck. — bet kan du icke veta,, återtog Wejland. -Du år ju en vacker karl,skåmtade han, och hvad båttre år, tillade han med föråndrad ton, -har hjertat på råtta stållet. Såg nu öppet det dyra föremålets namn.skall jag våga uttala det?ÄsNla, svarade Wejland med en nåstan bedjande ton. oo Nå vål då... hon heter Soenhorg.— Om hon ålskar dig. återtog Wejland, hjertligt råckande honom handen, så vet, att en inom mig långe nård önskan år uppfylld.I sin hånryckning fattade den älskande ynglingen båda hans hånder, som han ville trycka till sina läppar. — -Icke så, min gosse; göm de der utgjutelserna för Svenborg! Karlar emellan, passa de icke.... Se så, lemna mig nu; jag behöfver en stund för mig sjelf, och sedan vill jag tala med min hustru.Fru Wejland och Beata voro ensamma i förmaket, når brukspatron intrådde. — Hvad pappa ser glad ut, yttrade Beata; mamma och jag beklaga oss för hvarandra öfver Sven borgs bortovaro. Hon vill komma hem, och vi vilja ha henne hem, och så skall hon åndå vara borta.