Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1850, sida 1

—— ——— merna ingjuta en båttre anda, uppifrån, kunna omskapa millioner menniskors begrepp och förbåttra folkets stållning? Kan -Boretro, att en, eller två eller tillochmed tiooch hundratals tidningar skulle derfåre spridas och låsas? Kan Bore tro, att personer skulle offra sig åt publicistyrket, om det ej låge i sakens natur, att detta yrke både kan och bör vara en fri industri? Båste -Bore-! Svenska folket skulle just vara vål i sina affårer, om ej tidningsvåsendet vore en vehikel i samhållslifvet, hvilken hade sin sfer, sin rörelse och sin kraft ytterst beroende af den hemligheten, att offentligheten intvingar allt, som verkar i samhållet, emellan pligten och samvetet, och som derföre kan och måste vara fritt. Tånk om i Sverige endast de singo skrifva tidningar, som kunde göra det för sitt nöje, som t. ex. egde 20,000 rdr egna råntor och aflade ed uppå, att ej göra företaget till industri? Hvad våra store godsegare, Dannemorapatroner, börskarlar, prelater och innehafvare af de en gång indragna, stora militåra chessbostållena skulle blifva slitige publicister! Nog skulle de finna sig uti, att så der hvarje dag genomlåsa ungefår tillsamman en volym af 20 till 30 tryckta ark, för att redogöra för allmånheten inoch utrikes nyheter, följa nya upptåckter och uppfinningar i eget och andra lånder; nagelfara de mer eller mindre ledande eller missledande artiklar, som förekomma i politiska, vetenskapliga eller industriella arbeten och tidskrifter m. m. Vidare skulle de nedskrifva såder ungefår en liten vanlig brochyr hvarje dag, innehållande sammandrag, utdrag, reflexioner, o. s. v. Ofver dagens håndelser och frågor, samt uppsatser i ofta invecklade åmnen, hvartill erfordrats, att med allt möjligt tålamod, ödmjukhet och anspråkslöshet hafva uppvaktat vederbårande i embetsverken, för att åtkomma en aldrig så liten underråttelse. Vidare efterse, att allt, hvad man sålunda väl beredt, åfven kommer slutligen Jåsligt och rigtigt in i det förhatade, att ej såga föraktade, bladet, på hvilket exellensen likvål låter sin betjent prenumerera, för att obemårkt få låsa detsamma. Vidare: hvad det skulle roa dessa heloch halfmillionårer, som af lutter patriotism och menniskokårlek, eller af sympathia borealis, gjort sig till tidningsutgifvare, att genomlåsa dessa snillrika insända uppsatser af andra millionårer, hvari dessa beklaga sig öfver allmånna undervisningens utsträckning, bildningens utbre dning, sörsvarslöshetens mildring, Jelslörsörjningsråttens erkånnande, handelsfriheten och tullsatsernas nedsåttande; beskårma sig öfver bibel-låsningen och religionsfriheten, samt vredgas öfrer, att man kan ifrågasåtta råttigheten till sideikommiss-stiftelser, yråkningar af landtbönder, ett otygladt stattorparesystem, m. sl. dylika artiklar, som vanligen hagla i ianingsbyräsrna, åtföljda af de vackraste försåkringar om att man med nöje rbetalarinförandet — en sak som likvål naturligtvis icke kunde ifrågakomma då tidningen under en så hågsinnad ledning icke längre vore en industri, men som nu utlofvas: kanske i synnerhet derför, att man vet att de rindustriellaoppositions-publicisterne ändock icke införa dem. Jo, jo! nog blefve det då tidningsredaktioner-, som insåge att de nega en moralisk ansvarighet och erkånde, ratt de hafva pligter att uppfylla!Och seA EE