Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1850, sida 1

— Io, det åmnar jag. Antingen har han intrasslat sig i några skulder, eller har han kårleksgriller i hufvudet, men hvilket det: ån må vara, så år det vål ej ohjelpligt.— -Som bruksinspektor — en ovanlig lyeka vid hans ålder — måtte han vål i ekonomiskt afseende snart kunna reda sig, ifall han råkat. i någon penningeförlågenhet. Månne vål han fattat tycke för någon af slickorna?Med en mine, som förrådde en vild glådje tryckte mannen krampaktigt sin hustrus hand i det han yttrade: -Gifve Gud att du proseterade rått! Hon såg förvånad upp till honom och åmnade svara, just som Beata steg in sågande; Williamson frågar efter pappa.Brukspatron gick in i sitt arbetsrum; der stod den unge mannen; stödjande sig på armbågen, under det att handen hvilade mot hans panna; han såg tankfull och dyster ut. Wejland satte sig i sin skrifstol, och tillsade åfven honom att taga plats, och sedan han först redogjort för hvad honom ålåg, frågade brukspatron: Men huru år det med dig, min gosse, Hvar har du gjort af ditt glada mod? Jag har kommit under fund med, att du icke år sjuk till kroppen, men tll: sjålen?— -Och om så vore? . — -Så kan det vål hjelpas, menade brukspatron. -Behöfver du penningar?