Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1850, sida 1

hånförande sått sjöng vår kåra nordiska sång: Vikingen, der hvarje ord klart och tydligt utsades, då runno tårarna ovilkorligt ned utför Svenborgs kinder. Når hon uppsteg för att lemna salongen, sökte hennes blickar Waldenaus. Var det ej herrligt? frågade hon. — -Jo, blott du och jag varit ensamma åhörare.— -skola vi ej unna andra samma njutning, som oss sjelfva? frågade hon mildt förebrående; men kanske var jag för mycket hånförd. . .. Såg, var jag det?— Det kan vål hånda, att en och annan tyckte så, men jag förstod dig, svarade han så lågt, att blott hon hörde det, och hennes ögon tycktes svara: Då år jag nöjd.XI. — ylJag begriper icke hvad som går åt W illiamson, yttrade brukspatron Wejland till sin hustru. Unga menniskan — han, den lefnadsglade ynglingen, ser ut som om han vore fördömd. v — Skulle. du ej tala uppriktigt med honom?