Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1850, sida 1

2 — lade af revolutionens krutrök och anförde af en violin-spelares öfverspånda santasi. Andra nordbor hafva sedan dess hålsat republikens hufvudstad. Om dessa icke precist anslutit sig till -skandinaviska sållskapet, åro de dock alla frisinnade framtidsmån, erkännande Skandinavien för sitt sosterland och hvarje nordbo för sin broder. Dessa firade för några dagar, sedan en middag i Palais Royal, der den första skålen, Proponerad af en Dansk, tömdes med enthusiasm får de 3:ne nationernas återförening på den republikan ska jorden. Festen var både glad och högtidlig; tal, skålar och verser ville knappt taga slut. Man skiljdes först kl. 3 på morgonen och beslöt, att uti den gamla kandingvig föreningens qvarlemnade handlingar inskrifva namnen på do nårvarande personerna, såsom möjligtvis en grundval till ett nytt brödrasamfund. På den lilla theatern -Montparnasses, gass för några dagar sedan en ny pjes med titel Une famille du peuple-, dram-vaudeville i 3 akter. En vers, afsjungen af en arbetare och som slutar med dessa ord: Il nest qwun seul droit qui menchante: Cest celui de gagner mon pain-, har så lifligt sårat höga vederbörande, att pjesen blifvit indragen. Sannt år, att såvål denna vers, som ett par andra uttryck i pjesen, blifvit emottagne af publiken med lisliga hurrarop. Snart jllåtes vål ingenting annat på theatrarne, än tillbedjande af konungar och kejsare. Som jag vet, att du år stor ålskare i poösi, vill jag hårmedelst meddela dig en ny frihetssång, den du troligen icke kånner till. Den författades, liksom många andra, efter revolutionen. Den har troligtvis för sin vackra musik och sitt kraftiga språk fått företråde bland många och sjunges bland alla klasser med den lifligaste enthusiasm, men i synnnerhet af studenterne i det muntra och frisinnade quartier latin-. Sonnez trompettes immortelles, LEcho du peuple vous repond. Aux etrangeres sentinelles Jetez ces mots: -Les Rois sen vont.Marckhons! Garde cirique, Marckons! peuple heroique, Marckons tous — en avant. Cest notre cri de ralliment: Vive la Republique ! Vive å jamais la republique!France est-ce assez de sang et de larmes? Est-ce asses diun regne fatale? Paris enfin a resaissi ses armes, I est debout, cest te signal. Ils ont des boulels, nous des pierres, Ils ont des forts. Nous — nous avons Nos citadelles populaires då Vepreuve de leurs canons. Sonnez! sonnez trompeltes immortellesv. etc. eic. Pour sacrer notre independence, Au rameau de la ILiberte, Unissons, enfants de la France, Celui de la Fraternite. Ce peuple fier, aupres du trone Gardait, un fusil å la main, 33 — i. . da