Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1850, sida 1

len till kabinettet, der dagens drottning satt, och nedlade vid hennes ötter ett rödt saffiansfodral, som Svenborg upptog, och på, en vink af sin tant öppnade hon det, och örhången samt broche al de klaraste diamanter skimrade mot hennes öson. Detta, yttrade Svenborg rodnande, år alltför dyrbart för en landtflicka i Wermland. Jeannette och Mimmi drogo sig tillbaka i den provisionella skogen: salongsdörrarna tillslåtos, men inom några minuter öppnades de åter, och rummet var i sitt förra skick. Svenborg nårmade sig nu sin morbror och tant och sökte att framstamma en tacksägelse. — -Det år Jonas,yttrade bergsrådet, som tagit sig friheten att erbjuda sin vackra kusin detta obetydliga minne. Jonas, som återtagit sin vanliga klåddrågt, intrådde nu, då Svenborg yttrade: -Af Jonas kan j jag ej emottaga något så dyrbart. Det der år en gåfva, passande att en gång tillstålla en honom kårare person, ån en kusin kan bli.Den ena kusinen kan bli mycket för den andra,, genmålte Jonas i det han fattade och kysste Svenborgs hand.— Åtminstone icke den, hvarom det nu år fråga. sade Svenborg allvarligt. — Om din delikatess, min söta slicka, inföll bergsrådinnan, -kånner sig sårad, att af