Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1850, sida 1

a la sins emellan, samt att belöningar och befordran vvånta dem, som utmärka sig. v:te. Att göra kaptenerna till delegare uti farlygen, så väl för att tjena till en garanti på ederas uppförande som ock på det att de må sjelfva vara interesserade uti framgången af mitt -företag, och sålunda akta på farty ygets fördel. 2I:de. Belöningar till sjömånnen för godt uppförande och lång tjenst. Å:de. Att uhpsdlla, låta trycka och uti farutyget uppslå strånga och ofrånvikliga reglor, till iakttagande af manskapet om bord, så vål i religicet och moraliskt, som i andra afseenden. Hårigenom hoppas jag att kunna höja sjömånrnens moralitet, och, såsom en naturlig följd dervaf, att göra dem till för mig nyttige ljenare. Jal jag. hoppas, att alla, hvar och en, ri sin grad, må befordra på samma gång min :sördel, som de gagna sig sjelfva, ty jag har tillyräckligt omdöme för att inse, att engelska hanvdelsslollan verkligen behöfver en regeneration.Uti underhuset, såsom debatterna för den l:te Februari visa, har M:r Labouchere, presidenten för the Board of trade, anfört, betråffande den norrska handelsflottans tåflan med den brittiska följande: Förlidet år vid debatterna öfver navigationslagarne hade han yttrat, att i hans tanka de hufvudsakligaste orsakerna till handelsflottans förfall bestodo uti brist på disciplin -om bord och behörigen qvalificerade befålhafvare, samt att dessa brister snart skulle upphöra, blott de brittiska fartygen blefvo utsatta får en fri tåslan med de utländska. Betråffande den fruktan, man hyst, neml. att de nordiska låndernas fartyg skulle ösverslygla de brittiska, så hade han erhållit ett meddelande ifrån en fullkomligt tillförlitlig person i Norrige. Denne skrifver: att ehuru order att befrakta norrska fartyg för långvåga resor ingått ifrån England, hade vid brefvets afgång blott ett enda norrskt fartyg blifvit för engelsk råkning engageradt, emedan de norrska skeppsredare funnit, att de ej kunde segla med sina skepp på dylika långa resor, med så ringa kostnader, som de gjorde, hvilka voro hemma i England. Samma person, som hade den största erfarenhet i sådana ämnen, och som var fullt kompetent att afgifva ett omdömc. hade försåkrat, att, efter hans öfvertygelse, måste de norrska fartygen, som skulle sysselsåttas i den långvåga farten, begifva sig till England för att der koppras och förses med båtar och hvarjehanda annat tillbehör för utrustningen, hvilket allt för dem måste försvåra konkurrensen med de brittiske skeppen. Han (M:r Labouchere) fruktade sålunda ej för Norrmånnens tåslan. Sammanlågger man nu alla dessa intyg om sannolikheten af, att de brittiska fartygen kunna uthålla en konkurrens med andra nationer, och dessutom erinrar sig, att våra fartyg nu ej en gång kunna tåfla med de norrska; så måste der af sölja, att det år oundgånsligen nådigt, att vår regering söker bereda vår svenska skeppsrörelse alla de låttnader, som den möjligtvis kan. Sker ej detta, så kan vår handelsflotta ej långe och utan uppoffringar uthårda den tåflan, som nu i Britannien beredes densamma. Då regeringen i denna fråga sullgjort sina åligganden, och hvilka vi hoppas hane häuster AA. KA