Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1850, sida 1

hans hustru glömde aldrig ett ögonblick, att de inför alla gåfvors gifvare skulle ansvara för lånet af det dem betrodda godset. Hår på Karlsjö gjorde man åfven godt; men på ett annat sått, och menniskor kommo och gingo ut och in som en ström. Ingen enda dag voro bergsrådinnan och hennes döttrar allena; antingen tillreddes supger och middagsmåltider inom hus, eller ock emottogos inbjudningar till sådana borta. Man gjorde visiter, firade sina egna eller någon af de många umgångesvånnernas födelsedagar, med ett ord, hår var ingen hvila. ingen ro, och den nittonåriga flickan var redan öfvermätt af nöjen, toiletthestyr och smicker; ty alla visste att mamsell Wejland var en rik arftagerska, och detta i förening med hennes skönhet och det oemotståndliga behag, som hvilade öfver hela hennes våsende, var nog, för att omringa henne med en skara af tillbedjare. Men så oemotståndligt tjusande hon verkligen ån kunde vara, når ej lynnet lidit skeppsbrott mot. de obehag, som i hvardagliga lifvet stundom möta, lika: kylig och stolt kunde hon åfven framstå, hvilket för dem, som ej kånde henne, gaf henne utseende af en nyckfull och ombytlig varelse. Kusin Jonas, som hade sitt stamhåll på Hageby, faderns andra bruksegendom (belågen en half mil från staden)