Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1850, sida 1

2a2 — oss och fråntaga oss arbetet i vårt eget land; men då man örtane gör detta, så får det s. k. skyddet i våra ögon utseende af att vara infördt endast och allenast till förmån för några rika nåringsidkare (Driftsherrer) som icke åro i behof af något skydd. Vidare, om det vore sannt, att skyddetverkligen komme oss till godo, att den genom konstlade medel utvidgade efterfrågan på arbetskraft åfven ökade dagspenningen, så skulle detta vara skadligt för kapitalisterne och produktionen i det hela taget. Det år dock långt ifrån oss att vilja göra fordring på så ådelmodiga och kånnbara uppoffringar från våra medborgares sida. Oaktadt all vår fattigdom åro vi dock alltför råttånkande, ja allt för högsinnade, att icke afstå från ett slikt anspråk. Vi begåra icke något annat, ån blott och bart råttvisa. Vi hafva ingenting emot, att kapitalisterne draga fråmmande arbetare in i landet; men i gengåld fordra vi: råttighet att utbyta vårt arbete eller frukterna deraf med den fråmling, som erbjuder oss de båsta vilkoren. Detta år åfven en råttighet, som icke kan bestridas oss. Ty når landets jord redan öfverallt år tagen i besittning, når hvarje plats redan år besatt, och arbetsbefolkningen icke desto mindre fortfar att ökas, så måste denna befolkning åtminstone ega råttighet att såtta sig emot jordegarnes örerdrisna sordringar och från utlandet hemta sina sörmögenheierDetta hålla vi före vara en klar och ovedersåglig menniskoråttighet, och någon annan begåra vi icke. Eders Maj:t vet, att man i Frankrike, under den der sednaste intråffade revolutionen, betraktade. egendomen såsom ett tjufveri, och att mån med stora sjålsföÖrmögenheter stodo i spetsen för anhångarne af denna nya låra. Vi norrske arbetare anse deremot egendomen helig och okrånkbar; men vi tillstå öppet, att vi betrakta skyddstull, privilegier o. a. d. för ett ingrepp i egendomen, och det i den heligaste af all slags egendom, nemligen armarnes och sörmögenheternas. Detta år en plundring, som har samma verkan, som om vi blefve bestulne. Fördenskull åro de rikedomar, som monopolisterne sammanhopa, i våra ögon icke stort båttre, ån tjufveri, ehuru de icke bringa innehafvarne af desamma på tukthuset. Vi bestrida icke statsstyrelsen råttigheten att belågga utlåndska varor med en tull. hvars beståmmelse år att betåcka statsutgifterna; men principen att genom tulllagstiftningen taga från den ena för att gifva åt en annan år icke blott oråttvis, utan ÄÅen riksförderslig. Samfundet blir derigenom icke allenast utsuget till förmån för enskilta klasser, och en oersättlig förlust tillfogad statskassan, utan ett så beskasladt system framkallar åfven en mångd dfverflådiga och onyttiga företag, hvilka på samma gång de splittra krafterna och kapitalerna utbreda ett sjukligt och tynande tillstånd i hela det nationella nåringsvåsendet och lemna den del af arbetsbefolkningen, som de samlat omkring sig, i nåd och elånde, når de omsider måste duka under för den fråmmande öfverlägsenheten, hvilken de så låttsinnigt hafva utmanat till en tåflingsstrid. Vår första underdåniga och enståndiga önskan år fördenskull, att skyddssystemet genom Amnm TN KOONING RvR SFR ROR