samla Ryssland, Österrike, Tyskland och Frankrike under en sana, till en ny absolutistisk skyddstulls-liga mot Ensland. Se der en punkt, i hvilken England och rysk-österrikiska politiken stå mot hvarandra såsom fiender på lif och dåd. England år liberalismens representant. Det var Ryssland Österrikes motståndare i Ungern; det år dess motståndare ånnu i dag uti Italien; det stod på Turkiets sida i utlevereringsfrågan, och skall troligtvis åfven lågga ett måktigt hinder i vågen för korståget mot Schweiz, denna revolutionshård, för att begagna reaktionårernas uttryck. England har gåstfritt emottagit de flesta och förnåmsta flyktingarne; det har långe gållt för en fristad för politiskt förföljda personer. Schweiz har till en del liknat England hårutinnan; det år derför de absolutistiska furstarne vilja krossa denna lilla stat, som de låtsa betrakta såsom den europeiska revolutionens moder och amma. England måtte vål då på samma grunder betraktas såsom en revolutionshård. Det borde således, likasom Schweiz och Turkiet, blifva föremål för en furste-liga. Från flera håll påstås det, att en sådan liga till Englands förödmjukande kommit till stånd. Man torde dock tillsvidare få betvifla det, enår skadan ej kunde drabba någon annan ån ligan sjelf. Imellertid står England åfven i dessa punkter såsom en algjord motståndare till de reaktionåra stråfvandena på kontinenten. Politiken år nu, såsom förut nåmnts, blott tveggehanda: engelsk eller rysk. Europas bildade folk sluta sig till den förra, men surstarne i allmånhet till den sednare. Ryssland är således starkt på kontinenten och alla auspicier skulle i detta ögonblick uppmuntra detsamma att söka bemåktiga sig Donaufurstendömena och kanske ånnu mera, om icke England genom en energisk demonstration visade sitt fasta beslut att omintetgöra denna plan. Det år i egenskap af en sådan demonstration blockaden af Greklands hamnar år af betydelse. Den grekiska ministeren består af Ryssvånner. Ätt störta denna, som söker befåsta Rysslands inflytande både i sitt fosterland och Turkiet, vore ingen ringa seger för engelska politiken. Ryssland stod, efter ungerska krigets slut, fårdigt att göra ett djerft grepp in i Turkiet. Europa sof; blott den engelska leoparden vakade och var i grefvens tid framme på skådeplatsen. Ryska politiken drog visserligen tassarne tillbaka, men snart hörde man, att den sammandrog truppmassor uti och på srånsen af Donaufurstendömena, och rykten gingo om stora planer, som skulle utföras till våren. England har i råtta ögonblicket framtrådt för andra gången. Det heter visserligen, att Ryssland. icke önskar ega Konstantinopel. Såsom skål härtill föregifves, dels att Ryssland då skulle förlora den enhet och centralisation, som år nådvåndig för den oerhörda massans sammanhållning, enår Konstantinopel snart skulle blifva en medtåslare till St. Petersburg, och dels att Frankrike, Österrike och Spanien, som åro interesserade af Turkiets bestånd, genast skulle förena sig med England. Ryssland, heter det vidare, Ml endast förskassa sig råttigheten till fri passage genom Dardanellerna, och dertill borde det förhjelpas af Österrike, Frankrike och Spanien, hvilka då kunde få en bundsförvandt mot den engelska öfvermakten i Medelhafvet. Antagom, att Rysslands stråfvanden blott gå ut på att förskaffa det fri passage genom Dardanellerna — hvad skulle det vål blifva af Greklands sjelfståndighet ooh frihet, om Ryssland vunne sin afsigt och finge fast fot i Medelhafvet? Och icke blott Grekland, utan hela Italien — Neapel och Sicilien, i hvilka Rysslands inslytande åndock gjort sig illräckligt gållande. Rom, der den i Frankrike reaktionåre gene