Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 februari 1850, sida 1

DBD ——— blef hvarje konstitution blott till hälften giltig, emedan statens egentliga, materiella styrka var stålld utom densamma; men den yttersta högran 0. Gerlach Å konsorter) anmårkte, att det i en stat borde finnas något, som vore beståndande, något, som förblefve oantastadt af de föråndringar, som konstitutioner alltid åro underkastade, och detta fasta, detta beståndande vore armåen, hvilken fördenskull skulle förpligtas till lydnad endast mot statens öfverhufvud, hvars makt borde öfverlefva hvarje förändring. Detta argument vann kammarens bifall, och det kan på sått och vis betraktas såsom ganska giltigt, så till vida nemligen, att det för frihetens skull icke bör existera någon armå, utan blott en folkbevåpning; uthårdar staten icke ett sådant tillstånd, så måste man vara beredd på följderna. Det förständsskarpa Preussen hade åfvenledes ånda till dess konsequenser drifvit en annan sats, nemligen låran om skattebevillningsråtten. Det år en god sak att bevilja skatter och en ånnu båttre att få dem beviljade; men den omvånda sidan af saken år — skattevåoringyrdlten. Man hade helt nyligen sett denna rått blifva anvånd, ehuru rätten hade måst gifva vika för makten, nemligen soldatnrakten. De dermed förbundna vådor voro i alltför friskt minne, att man skulle kunna frångå principen, huru djupt kammaren ån kånde, att den aldrig skulle hafva mod att anvånda densamma. Dessutom hade man ju allaredan åt konungen inrymt en tillråcklig, utom försattningen Ställd makt att tilltvinga sig skatter, och hvad skulle man då med råtten att vågra honom dem? .... Man afstod följaktligen ifrån denna rått. Det blef regeringens pligt att aflågga råkenskap för sin förvaltning, men medlen till bestridande af statens utgister kunde icke förvågras henne. I afseende på den första kammarens framtida sammansåttning föreslogo några, att antingen hela kammaren, eller hlott en del af densamma, skulle bestå af årsteliga pårer; men majoriteten inom den rika bourgeoisien hyste dock en sådan motvilja mot adelsvåsendet, att man icke kunde komma öfverens i denna punkt, och oaktadt den dgonskenliga felaktigheten i att hafva två kamrar af samma ursprung låt första kammaren detta sakernas skick förblifva sådant, som det var, tills vidare. Öfver detta -tills vidare hördes från alla håll och kanter i Tyskland ett förfärligt skrån. Man förekastade det preussiska parlamentet, att det, i stållet för att göra ett slut på revolutionen, genom att beståmdt afgöra konstitutionsfrågan, hade stållt dörren öppen för framtiden och dess tillfålligheter. Liksom om denna fråga verkligen hade varit den enda, som återstod att afgöra och som om revolutionen hade med den nått sitt slut!.... Motsatsen kånde alla, kånde den djupt. Derigenom att domokratien icke hade kunnat förmås att deltaga i valen, hade regeringen förskaffat sig en kammare af lydiga jabråder; men ingen bedrog sig och inbillade sig, att ett dylikt Javar FfosketsHade man å ena sidan genom en lag lyckats stålla armen utom staten, så stod å den andra sidan åfven demokratien, en stor del af medelklasserna och hela parlamentet lika beståmdt utom den officiella staten, och dessa begge motsatser voro beA2 — — ———