Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1850, sida 2

skade vålmåga, men all flård, all prakt och fåfånga voro derifrån bannlysta. Något så kalladt paradrum fanns icke. En ordnande anda, utan sjåsk, verkade stilla och vålgörande inom detta hus. Tjenstfolket aktade och ålskade sitt husbondefolk, och bemöttes af dem, icke som trålar, hvilka endast slafvade för sitt upychålle, utan som menniskor, med samma beståämmelse, samma mål i sigte. Man var ofta skiljaktig i tankar och meningar, men det oaktadt uppkommo inga strider. Enighet och kårlek voro de blommor, som frodades lika alla årstider, och bibehöllo sig alltid friska och oförgångliga; men ett törne gömde sig bland bladen, såsom en liten påminnelse om, att ingenting i jordens låga dalar — huru vackert som hellst de ån må grönska — får eller kan vara fullkomligt. En afton i medlet af Oktober hade af Beatas egna hånder en skymningsbrasa blifvit upptånd i förmaket. De båda makarne sutto i soffan; mannens arm hvilade kring hustruns lif, och för ögonblicket hade hans ansigte återtagit sitt öppna, glada uttryck. Svenborg satt vid pianot; hon spelade icke något beståmdt, men låt höra sköna fantasier hvilka ur unge Williamsons ögon lockade en och annan tår, som han dock hastigt söndertryckte, under det han makade brånderna tillsam