Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1850, sida 1

— ÄJag tror icke det. svarade han med låg röst. — -Waldenau var upprigtig mot mig! Icke blott till hålften, utan helt och hållet! Såg mig utan omsvep, hafven J öppnat edra hjertan för hvarandra?— -Nej, det hafva vi icke. svarade han, i det han måtte Wendelas ågon med en öppen blick. — var brukspatron icke vånlig mot dig i dag?, — -Icke så, som han brukar vara. Lynnet var sårdeles svårt, och endast då han talade till sin gunstling, ljusnade det annars så mulna anletet.— -Men hvarför blef du qvar, når lyckans sol ej vånligare lyste för digåD-Den yttre solen, svarade han med ett tvunget leende, sken icke heller. Det var, som jag nyss sanningsenligt sade, regnet och brukspatronens gåstfrihet — eller rättare hans frus — som qvarhöllo mig. Men det år ånnu en demon, som ganska allvarsamt marterar mig.— -Hvilken då? frågade Wendela förvånad. — Misstroende till Wejland. I dag har för första gången den tanken instållt sig hos