Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1850, sida 2

se dem, eller de mig. Helt slygtigt omnämnde jag dess innehåll, men nu vill jag omomståndligare beråtta det. Nu beråttade Waldenau noga upptrådet i skogen; icke ett enda I ord blef uteglömdt; han omtalade äfven, huru han på deras sång svarade med sin flöjt. — En egen oförklarlig kånsla, fortfor han, -som jag aldrig förr erfarit, intog mitt hjerta. Hon talade med vårma och lif, och jag blef sjelf varm. Når jag följande dagen såg henne, igenkånde jag den ålskliga gestalt, som jag i mina ungdomsfantasier ofta sett. — Skratta icke åt mig, moster, om jag beråttar en dröm!— Wendela svarade med en rörelse på hufvudet, och han fortfor: -Året innan jag blef promoverad låkare, följde jag skonerten Delphin på en expedition åt Medelhafvet. Det var en vacker Juninatt, vi voro ånnu inne i Östersjön, och jag hade långe varit uppe på dåck. Jag gick slutligen ned, för att lågga mig, då jag snart blef införd i drömmarnes underbara verld. Jag tyckte mig vandra på Alpernas höjder; hastigt. fattades jag af ett oemotståndligt begår att bedja. Jag föll på mina knån och anbefallte mig i Guds hand. Då hörde jag en röst, som ropade mig vid namn. Jag upplyfte hufvudet, såg ingen; men kunde tydligt urskilja följande ord: Bed om hvad du vill — och du