— — Konung Fredrik Wilhelm och Preussens konstitutionella förhållanden ) Fredrik Wilhelm fann vid sitt uppstigande på thronen (1840) för sig ett rike, hvars plats bland de europeiska stormakterna våsendtligast berodde af dess krigiska krafter, med djupa rötter hos folket och med stolta minnen; ty genom sin hår och sina krigsbedrifter hade det lilla Brandenburg blifvit en stat, hade vuxit förträfsligt, oaktadt sin sandiga jordmån, hade stållt sig vid sidan af sin nationalsiende-, Österrike, och efter nederlag, upplösning och reorganisation genom sina armå6er bidragit till att afgöra hela Europas Ode och ånyo utvidga riket till sin nuvarande storhet. Vid sidan af dessa krigiska krafter stod en civil stats-styrelse, hvilken så till vida utmårkte sig, att den med framgång stråfvade att vidmakthålla Preussens anseende och göra riket starkt gent emot utlandet, ehuru dessa åtgårder naturligtvis vid många tillfållen måste tynga hårdt nog på de enskilte samfundsmedlemmarne och vid sidan af den tilltagande handeln och industrien framkalla ett stort proletariat, hvartill ån ytterligare kom, att staten genom sin hår af underordnade embetsmån håmmande inverkade på hela folkets sjelfståndighetskånsla. En förmögen och talrik adel bestod mindre som ett sårskildt stånd, såsom en från medeltiden hårstammande vasallklass, ån såsom en hufvudbeståndsdel af armen och byråkratien. Medelklasserna bestodo af ett djerft, förståndigt folk, som, i öfverensståmmelse med statens historia och dess rekryteringssystem, lifvades af en viss krigisk anda, stolt, måhånda tillochmed något inbilsk af sin -Preussenthumi motsats till andra Tyskar, redeboget att sluta sig fast intill ett energiskt, eröfrande, tillochmed något I despotiskt öfverhusvud af sitt legitima furstehus. Ett visst frihetssinne underhölls och utvecklades genom stådernas kommunala förhällanden; den fria forskningen inom vetenskapernas område hade af den rprotestantiska intelligensstaten blifvit erkånd och bibragt folket mycken bildning och en icke ringa g grad af kritisk skärpa; men i allt, som angick det verkliga politiska lifvet och de borgerliga förhållandena, stötte denna frihetskånsla på hinder, dels i den strånga Bundes-censuren-, dels inom den myndiga, ofta kälkborgerliga pyräkratien. De måktige hade, såsom man torde erinra sig, år 1813 lofvat denna inteltnm och detta frihetsstråfvande en organ, ett medel, hvarigenom de kunde inverka på stats-styrelsen; men detta löfte hade aldrig blifvit upptylldt, och mot slutet af den pietistiske, kålkborgerligtstrånge Fredrik Wilhelin III:s regering sörstammade alla dessa önskningar i sörväntan på Fredrik Wilhelm IV, af hvilken man vål icke hoppades någon kraft och kunglig myndighet, men dock sådana böjelser, som kunde bana vågen till en revolution. I tunga, tysta, tråkiga tidsmomenter studsar icke en gång den fredlige borgarens sinne tillbaka för tanken på en omhvålfning han vill hafva förändring, förbåttring till hvad pris som helst. Sedermera, når revolutionen utbrutit, vill han till hvilket pris som helst hafva lugn och fred: under det att ett ovå) Efter Nord og Syd.