Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1850, sida 1

2ttå kk—— — — H(9TTex kr11 het; men hans lynne var tillika alltför rörligt, santasirikt och åregirigt för att han icke, genom att se sitt folk framtråda i full revolutionår kraft, skulle salla på den tanken, att det kunde och måste intråssa något högst ovanligt, hvaraf han kunde få sin lott genom att hålla med den, på hvars sida makten var. Det år dessutom notoriskt, att han redan år 1840 hade uppmanat Metternich till en förbundsreform; samt att han, då . revolutionen utbröt, sånde kurirer till alla tyska konungar för att tillvågabringa en kongress oeh derigenom en tysk enhet. Men hans kurirer kommo, liksom så mycket annat, för sent. Imellertid hade han, då revolutionen timade, nyss haft ordet på låpparne; han uttalade det blott sedermera i en allmån högtrafvande sats; inom honom doldes dock ett förbehåll, en mentalreservation, som han måhånda knappt sjelf gaf vidare akt på under omståndigheternas buller. Ofvanpå jublet, enigheten, sången och tåget genom gatorne följde imellertid den nakna, allvarliga verkligheten: Preussen erhöll en konstituerande församling, hvars beslut konungen, som knappt ett år förut förklarat sig vara en måktig herre, utan vidare måste erkånna, ehuru nu icke långre personligen, utan genom ansvarige ministrar. Detta afkylde på nytt Fredrik Wilhelm; den nya, honom påtvungna situationen var rakt stridande emot hela hans natur och sjelfkånsla, och han kunde icke föråndra densamma utan att ånyo våga en dust. Detta insåg åfven den konstituerande församlingen och blef derigenom helt naturligt införd på den vådliga vågen att beröfva kungen allt mer af sin makt samt göra I honom så oskadlig, som möjligt. Det var rått och slått en strid om, hvilken som i framtiden skulle vara statens personlighet. Konungen hade till allierade folkets hemliga eller oklara legitimistiska instinkter, otaliga privata interessen, ehuru dessa visserligen för ögonblicket voro förlamade af fruktan, samt slutligen ryska demonstrationer och möjligtvis åfven ryskt guld. Församlingen åter hade för sig hela den revolutionåra kraften, den europeiska sjelfståndighetskånslan, och kunde i fråga om hjelp från Ryssland gifva en och annan vink om bistånd från Frankrike. Men kungen hade den fördel, att han för en tid kunde draga sig tillbaka och låta de ansvarige. ministrarne kåmpa mot folkströmmen. Den konstituerande församlingen deremot tillkom det oundvikligen att handla skyndsamt, uppfatta och ordna landets förhållanden på ett åndamålsenligt, vålgörande sått, handla med enighet och kraft både hvad betråffade de inre, preussiska, angelågenheterna och de allmånna, tyska, i hvars beslågtade, demokratiska stråfvanden man straxt stötte på odfvervinnerliga hinder. Småningom blef det nu tydligt och klart, att den demokratiska nationalsörsamlingen, som genom yttersta venstran stråckte sig ånda till klubbarne och arbetareförsamlingarne, icke förstod att herrska, utan uttåmde sig i blotta deklamationer och blef ett abstrakt revolutionsvåsen. I kånslan af sin inre vanmakt, i sin brist på skapande och lifgifvande förmåga, sökte den att tillskansa sig en allt större yttre makt, i stållet för att förvårfva densamma. Myndighet, yttre herravålde begår alltid den, som brister uti inre makt och hvars motståndare åro hans egna misstag och felsteg. De