Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1850, sida 1

— -Nog måtte han och hans föråldrar mena det så. men icke år det troligt, att en så ålskvård och vacker flicka skulle vilja ha en sådan tölp.— Har då Williamson så mycket företråde framför honom? frågade Waldenau. Nu såg hon på honom med en af dessa genomtrångande blickar, som voro henne egna. Slutligen svarade hon: -Berndt Williamson år icke något snille; han har icke varit i tillfålle att föåretaga några utrikes resor, och har således icke heller kunnat utgifva några reseanteckningar. Han har med ett ord, ingenting lårt och ingenting glömt; men han år, fortfor hon med stigande vårma, en bygdens son som lår sig huru den hårda metall skall bearbetas, som Gud nedlagt i hans fosterjord. Hans hjerta år rent och obeflåckadt, vårdt att ega. Vål henne, åt hvilken han gifver det — vore hon ån en prinsessa. Nu förde hon samtalet på andra åmnen och aflågsnade sig efter en kort stunds förlopp. — AÅHrarifrän förskrifver sig mosters vårdinna? frågade nu Waldenau. — Hon år dotter af en underofficer hår i församlingen, hvilken dog för ett år sedan. Dottern kom helt ung till Edshammar, der hon hos nuvarande brukspatronens styfmor