Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 februari 1850, sida 1

—ä—ä— — ——— som ensam i den pågående kampen; ingen af hans styfva geheimeråder låt sig hånföra att deltaga i den: romantiska, ridderliga striden för ihron och kyrka. Fredrik Wilhelm, hvars lynne måhånda var mindre ståndaktigt, ån hastigt uppblossande, blef trött. För att kunna tala ensam och utan obehag likna Ludvig Philip, den snillrike konungen, gjorde han ånyo censuren strång; det inträflade en lång tystnad, som blott afbröts derigenom, att Fredrik Wilhelm för den Ludvig-Philipska likhetens skull blef föremål för ett mordförsök (af borgmåstaren Tschech). Imellertid kunde ett så beskaffadt overksamt tillstånd icke fortfara, sedan en våckande impuls blifvit gifvit af konungen sjelf. Något understöd måste kronan hafva mot byråkratin, och en liten summa måste man vål ock betala på de stora fordringar, som folket hade sedan 1813 och nu, att börja med, gålvo sig luft i religiösa rörelser. Ester sju ärs förlopp beslöt åndteligen kungen att bilda en ny stats-institution, nemligen landtstånderne, som efter en temligen aristokratisk vallag sammankallades och öppnades med ett throntal d. II:te April 1847. Naturligtvis skulle de blott hafva rådgifvande myndighet; men det år dock fullt såkert, att de våckte nytt lif i folket, och ministrarne meddelade dem beredvilligt upplysningar om alla förvaltningsgrenar. Hvad som nu i synnerhet felades till förberedande af en organisk utveckling var tryckfrihet, något mera energi från regeringens sida, något mera förmåga att tåla en smula larm bland folket. Detta larm kom imellerlid utan, tillåtelse; det kom icke diskuterande, utan pockande, hotande, öfversvåmmande. Kungen bekåmpade detta buller, och man kan icke egentligen påstå, att han blef öfvervunnen; ty då det blef allvar af, parlamenterade han med revolutionen och kastade sig plötsligt midt in i densamma. Den 18:de Mars hade blod flutit på Berlins gator, och dan 20:de i samma månad var den mårkliga dag, då Fredrik Wilhelm med de tyska fårgerna tågade genom samma gator och i inspireradt klingande ord förklarade, att han ville stålla sig i Spetsen för Tysklands enhet och frihet! Det år långt ifrån, att man i denna handling bör se blott en darrande, krypande feghet: den kungliga personligheten, som erbjuder sig att tråda i folkets tjenst för att rådda sitt lif. Icke eller kan man med några fullt giltiga skål antaga, att hårunder låg en djupt tnlågd, listig plan, en nåstan önermensklig beräkniss af hvad framtiden kunde hafva i sitt sköte. Vinken om den tyska enheten och hela den tyska friheten var nemligen, det år faktiskt, öfverraskande för många; men blef omfattad med jubel. Man har åfven sagt att folkets frihetsstråfvanden singo sig anvisade en rigtning, som genom sina svårigheter, skulle tillintetgöra desamma; men långt såkrare kan man dock antaga, att det utbröt en revolution i konung Fredrik Wilhelms eget inre, att i det försiggick en omhvålfning, som vånde upp och ned på alla hans vanliga egenskaper och böjelser. Något rådd var han visserligen, ehuru det just icke var något romantiskt-ridderligt; någon utsigt att på ett eller annat sått kunna draga nytta af framtiden skönjde han vål åfven med sin geniala, aforistiska slug