Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1850, sida 1

— -Men vi skulle ju afhöra predikan?erinrade henne Svenborg. Dår skall jag såga dig till, genmålte Beata. Svenborg blef allena. Liksom håndelsevis förde hon handen till sitt hjerta. Hvad det slår! utropade hon, Hvarföre denna oro! O hjerta var stilla!... Hvilket barn år jag icke! hviskade hon efter några minuters uppehåll. -Vi åro ju fremmande för hvarandra!— Mekaniskt uppslog hon bladen i den bok, som låg på bordet bredvid henne. Hon öppnade den, och ögat stannade på följande rader: Når, menskan stöttes ut ur lifvets eden Blef döden, syndens lön — och sedan sorgen, Som barn af synd och dåd, den arma följde; Men Gud i kärlek blickade till henne. Det arf hon fått, vål måste hon behålla, Ä Dock ville han åt hvarje hjerta gifva En systersjål. — Men kanske först i döden Då anden lemnat har den tunga skruden Jag min i andra rymder. återfinner. En gång i drömmen har jag henne skådat Hon finns — hon andas hår i verkligheten — Men hvar, o hvar — år det i söderns dalar — Bland nordens fjällar, eller vid de kuster, Der palmen vexer och der perlan gömmes. Lika omedvetet som hon uppslagit boken, lika omedvetet låt hon den falla igen, då hon