Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1850, sida 1

—— förskassa sig ett större antal produkter och tillfredsställa åtskilliga af sina önskningar. Utan någon direkt förökning i sina inkomster skulle han nemligen likvål hafva vunnit något genom det öfrerslöd af produkter, som den menskliga uppsinningsförmägan genom artificiella medel hade förstått att tillvågabringa. Ty hvarje framåtskridande, hvarje uppfinning, hvarigenom hindren för produktionen updånrödjas, år en vinst, som minoriteten år nödsakad att dela med majoriteten. Såsom våra, såsom fattigdomens sanna vånner kunna vi fördenskull betrakta vetenskapen och konsten, som oupphörligt söka att jemna alla olikheter i verlden, i det de draga försorg om ett ölverslöd af föremål, eller produkter. Och det år i Ofverflådet på produkter som menniskornas rikedom, består. Det bistånd, som fattigdomen sålunda erhåller af vetenskapen och konsten, år af stor vigt; det verkar i samma rigtning som religion, moral och upplysning. Men tillochmed detta bistånd söker minoriteten eller rikedomen att beröfva oss. Under namn af skydd, privilegier, monopoler o. s. v. har den infört ett legalt plundringssystem, hvarigenom den, under ådelmodets larf, söker att fråntaga fattigdomen det understöd, som geniet och vetenskapen gifva densamma. Under förevåndning af att utlandet skulle öfversvåmma oss med sina produkter, till skada för nationalindustrien, förbjuder man oss att emottaga geniets och konstens gåfvor. Men vi, som såtta menniskornas rikedom i ölverslödet på produkter, kunna ombjligen fatta med hvilken fara en dylik -ösversvämningkunde vara förenad. Vi för vår del kunna icke finna annat, ån att vi derigenom skulle blifva båttre försedde med våra lefnadsbehof, och detta hålla vi före skulle vara af gagn både för oss och samfundet. Vi hafva thy vårr så i grund och botten lårt kånna följderna af behofvet, af bristen, att det skulle vara en ren omöjlighet att vilja inbilla oss, att ej öfverslödet komme att medföra en förbåttring i menniskornas lefnadsomståndigheter. Nationalindustrien, det vill såga: det verkliga, sanna nationella arbetet, kan aldrig gå under, aldrig tillintetgöras, så långe landet sjelst existerar. Om ock utlandets öfverlågsenhet i en eller annan rigtning tillintetgör ett industriföretag, som icke år föranledt af ett verkligt natiov nellt behof, utan endast och allenast af entreprenörens vinningslystnad eller brist på båttre insigter (Aandsfattigdom) så år detta i nationalekonomiskt hånseende en ganska likgiltig sak. Det tillintet tgöres blott derföre, att det ej år af behofvet påkalladt och emedan det i verkligheten sinnes andra nationella nåringsgrenar, som taga arbetarens krafter i anSpräk. Naturen har i allmånhet anvisat hvarje folk dess såregna verksamhet, och ett låttsinnigt, genom konstlade medel tillvågabragdt öfverVerskridande af den sålunda en gång beståmda banans råmårken kan aldrig aflöpa ostrafsadt. Att ett så beskaffadt öfrerskriqande tillbakavisas, kan sordenskull aldrig våcka sör