Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1850, sida 1

har också legat vaken, och låtsat sofva, sör att ej oroa honom. — och så skola vi åndå ha sremmande!klagade Beata. — bet plågar honom.genmålte modern, -men når morbror och tant sjelfva bjudit sig, kunna vi ju ej neka? Pappa ville då åfven bjuda tant Wendela och hennes systerson. Redan i går afton lår vår nya låkare ha anlåndt. En hastig fårgskiftning föregick på Svenborgs sköna anlete, då Beata inföll: Nu uppgår ett ljus för mig: flöjttonerna, Svenborg! ... Det var såkert han. Den starka rodnaden på Svenborgs anlete förvandlades till en liljehvit fårg; hennes låppar tego, men ögonen talade desto lisligare. Hvad går åt dig, min flicka? frågade modern. D Äåh ingenting. svarade hon, men Beata och jag talade ätskilligt, som jag fruktar att han hört.— -bet var icke bra, åteetog fru Wejland oroligt; -jag har så ofta bedt er vara försigtiga med era ord. Det blir imellertid roligt att återse unga Waldenau. Det var en så ovanligt hygglig yngling; i synnerhet glåder jag mig deråt, för hans vördnadsvårde morfars skull. Kom nu med mig, Beata lilla! Stora anstalter göra vi visst icke; men något skall det åndå vara.