Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 februari 1850, sida 1

— —— — — — ålska demokratien, desto allvarligare måste vi önska dess politiska och ekonomiska konsequenser genomförda i lagarne och institutionerna. Så långe detta icke sker med uppriktighet och sanning, så långe år icke eller någon varaktig lycka att förvånta. Rått och råttvisa för alla åro fördenskull de fordringar, som vi, så vidt det i vår makt står, vilja söka att göra gållande, alldenstund ö vi åro fullt sörvissade om, att de åro den enda grundval, på hvilken fred och ordning varaktigt kunna hvila. Det kan icke hafva undgålt E. M:ts uppmårksamhet, att, oaktadt de kroppsliga arbetskrafterna, i följd af det sistförslutna århundradets industriella verksamhet, allsjemt tagits i anspråk, har denna gy nnande om— ståndighet dock icke förmått utöfva något vålgårande inflytande på arbetsklassens tillstånd. Rikedom och armod upptråda allt mer och mer i de skarpaste motsatser till hvarandra. Den öfverhandtagande pauperismen hotar i de flesta lånder den beståndande ordningen med undergång, derigenom, att de fattiga lokklassernas lidanden blifva allt större och mera outhårdeliga. Under så beskassade förhållanden torde E. M:t, såsom vi våga hoppas, finna det ursåktligt, att vi i underdånighet anhålla om statsstyrelsens medverkan till unganrödjande af de hinder, som ligga i vågen för arbetsklassens materiella och intellektuella framåtskridande. Hvad oss sjelfve betråffar år saken visserligen af mindre betydenhet, alldenstund vi, hvilka förbåttringar, som ån måtte komma att ega rum, thy vårr, blott hafva föga att hoppas under den återstående delen af vårt lif. Men det förekommer oss, att vi hafva heliga pligter att uppfylla mot fåderneslandet och det uppvexande slågtet. Når man uppkastar den frågan: Hvad år orsaken till massornas nöd och elånde? så åro vi sjelfve villige att medgifva, det den till en våsentlig del bör sökas i brist på sedlighet och upplysning. Men hvarföre åro massorna osedliga och oupplysta? Af ingen annan orsak, E. M:t, ån emedan de hafva varit underkastade den båttre lottade och mera upplysta minoritetens förmynderskap, ett förmynderskap, hvilket hitintills blifvit möjligt endast derigenom, att arbetsklassen under de beståndande förhållandena icke har haft tid till något annat, ån att kåmpa för sin materiella existens. Att bemöda sig om att åfven det stora slertalet af arbetsklassen kan ernå sjelfståndighet, år fördenskull en tvingande nödvändighet, alldenstund en grundvåsentlig förbåttring uti den ifrågavarande folkklassens tillstånd icke kan ega rum förr, ån man, så vidt möjligt år, hvad betråffar de arbetande klassernas kraft och insigt, kunnat tillvågabringa den jemnvigt, som på en gång kan göra nyssbemålte förmynderskap obehöfligt och oråttmåtigt. Lyckligtvis hafva de lidande folkklasserna i detta fall tvenne trofasta bundsförvandter. Uppfinningar inom industriens område, den ena mera vidunderlig ån den andra, hafva under loppet af innevarande århundrade följt hvarandra slag i slag och skulle åfven, om man ej derföre lagt hinder i vågen, hafva satt I arbetaren i stånd, att, efter råd öoch lågenhet, tt —