Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1850, sida 2

Långe sutto Wendela Dahl och hennes systerson vid det öppnade fönstret. De hörde vål tornurets slag, men råknade ej timmarna. Hon hade omhuldat hans barndom, och han var för henne det kåraste på Jorden. Tio år hade förflutit, sedan deras ståndiga sammanvaro, och sex sedan de sist tråffades. Huru många ömsesidiga meddelanden hade man ej nu att gifva hvarandra! Slutligen utropade Thor: Hvad mosters lif åndå varit ådsligt!— Det har varit 9lddjelöst, genmålte Wendela med en suck; -men nu år mitt lif det lugnaste, det någonsin varit, och jag tackar Gud för den del, jag fått. — Moster tackar för ett tomt, ensligt och dystert lif, återtog han med djup kånsla. — -Vitt lif år vål ensligt, men icke tomt och dystert. Visst har någon gång hos mig uppstått den Önskan, att upptaga ett litet värnlöst barn, uppfostra det efter min båsta förmåga, och med detsamma fåsta det spåda hjertat vid mitt; men mycket, mycket har tillbakahållit mig. Först och fråmst de ringa tillgångarna.— (Vid dessa ord betraktade Thor henne med en orolig blick). -Se icke på mig så!s bad hon, vånligt råckande honom handen. -Iag har hvad jag behöfver,