Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1850, sida 1

— —— — att nedsåtta icke tidningen och tidningens riktning så mycket, som ännu mer den, som leder densamma, och hans motiver. Upptråder en man utan kånda tillgångar, straxt år han en bedragare; straxt år fara att tidningen icke bår sig; ingen vågar prenumerera, om han följde deras Tåd. Detta medel hegagnar man sig nu af, i stållet för den våntade lagen om borgen för prenumeration och böter m. m. Detta påfund må vara godt i sig sjelf, men om det år för att endast åt den erkåndt rike eller den, som kan stålla borgen, bevilja utgifningsrått, då vore det båst att regeringen toge om hand hela tidningsvåsendet; nog fick folket höra sanning. Vi tala hår hvarken af fruktan för en sådan lags g genomdrifvande eller af råddhåga att icke åfven under den våga såga vår tanka; utan vi tala i det partis interesse, som aldrig, eller högst sållan, egt någon målsman — den fattiges och orepresenterades. Se vi nu till med hvad skål de konservativa tidningsorganerna rasa mot den liberala pressen, så finna vi lått, att det år reaktionens yrande öfvermod, som gjort dem så högståmda. Och vi våga derjemte inför en upplyst allmånhet fråga: hvem sårar allmån lag och bryter mot all sedlighet: den, som oförtåckt uttalar sin tanka, eller den, som i hvarje penndrag hånler mot allt hvad frihet heter, liksom han aldrig hört talas om menniskor och menniskorått? Svaret skall otvifvelaktigt blifva: att den sednare endast år ett uttryck af allt hvad slafviskt heter, och år vård det högsta förakt. Också skola dessa köpta organer en gång, då de icke mera hafva nyhetens behag och då folket insett deras verkliga halt, vedersaras det, som de med råtta rtjent — det allmånna föraktet. (Reform).