Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1850, sida 1

att tillgripa ultima ratio, samt i allmånhet veta, hvar ens plats år, når striden utbryter! Fortgår man vidare i jemförelsen emellan individer och stater, begge betraktade såsom sattiga syndare, irrande på afvågar och hvilka hvar för sig lika mycket behöfva att omvånda sig ifrån dåden till lifvet, från det onda till det goda, från satans makt till Gud-, så finne vi flera interessanta likheter. Så finne vi t. ex. att djefvulen (den onda principen) af alla krafter protesterar, först och fråmst emot individens, den enskilda menniskans, omvåndelse, och lyckas, ty vårr, rått ofta att förhala tiden, stundom så, att för mången fattig syndare ingen omvåndelse blifver af. En och annan, som kallas utkorad till salighet, pradestinerad, förnimmer dock hos sig en kraft, som år måktigare, ån vedersakarens, och börjar, om han är klok, i god tid med reformer, icke blott i sitt lefverne, utan åfven i hela sitt tånkande och viljande. Ett hufvudvilkor för åndamålets vinnande med dessa reformer år nu, att dermed måste vara årligt menadt. Det får icke vara blott skenbara reformer, som kanhånda i grunden åro ett tillbakaskridande, i stället för ett framåtskridande; icke ens en marsch på stållet, ett vanmåktigt sprattlande och således i grunden ett stillastående, (ifall man annars i moraliskt och religiöst hånseende kan stå stilla) utan ett årligt och allvarligt framåtskridande, om ån i små, men såkra och beståmda, samt tått upprepade steg. Inga konstlade hinder för dessa framsteg få kastas i vågen. — Och kommer det hos en sådan syndare icke till reform, så varom öfvertygade, att det kommer förr eller sednare till revolution. Det intråffar i något ögonblick af hans lif en så våldsam förändring i hela hans lefnadssått, umgångessått, diktan och traktan, att man med skål kan såga om honom, att han från den stunden icke mera år sig lik, icke år samma menniska. Och, i sanning, han år det icke heller, ty en annan herrskar nu hos honom. (vJag lefver, dock icke nu jag, utan Kristus lefver hos mig-.) — Alldeles på samma sått och, om möjligt, ånnu kraftigare protesterar djefvulen vidare emot samhållenas om våndelse. Hår, om någonsin, ser man vedersakaren rik på konster och uppfinningar, falska skål och sagert tal. Hår behöfves i sanning det allraskarpaste förstånd, upplyst af Guds ord, för att genomskåda hela våfnaden af sanning och dikt; och detta lårer vara den egentliga orsaken, hvarför man icke vill veta af Guds ord i politik, nemligen till att gendrifva hin håles argumenter. Hår behöfves dessutom ett moraliskt mod, som icke just år hvar mans, att trotsa makten, afslå tillbuden, försaka lifvets yttre åra, någon gång åfven lifvets yttre lugn. Men lyckligtvis ligger åfven håruti så mycken inre sållhet, att den förmår rikt ersåtta de yttre uppoffringarne. Dock, ty vårr, gifves mer ån ett samhålle, åfven ibland dem, som hafva namnet kristna, hvilkas sömn år så djup, att uppvaknandet synes nåra nog ombjligt. Det torde ock hånda, att mer ån ett sådant samhålle blifver sofvande till domedagen. Det torde gifvas förkastade samhällen, likasom förkastade menniskor. Och förkastad år den menniska, som aldrig blifver pånyttfödd. — Likvål förmårkes i våra dagar mer ån förr inom vissa af de —kk —— —