Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1850, sida 1

råttvist sinnad, men till förståndet inskrånkt konung, och genom sin envishet och sitt årfda, begrepp om allenastyrandets helighet: och gudomlighet bringar riket på brådden af dess undergång. Då lyftas ett par armar emot honom nerifrån, och tillfångataga majeståtet — och hela riket, presterskapet inberäknadt, godkåänner då det. — Så föll Gustaf IV Adolph i 1809 års revolution i Sverige. Att hår gifvas revolutioner af godt, af moraliskt syfte, ja af kristligt, kan således icke betvislas. Då falla alla goda menniskor till. Derföre yttrade vi ock, att somliga betrakta statens revolution eller omvåndelse lika med individens, — lika med en fattig syndares omvåndelse. Men såsom den gamla menniskan hos den pånyttfödde ånnu icke år dåd, utan blott för tillfället öfvervunnen, och såsom den pånyttfödde, såsom ånnu blott ett barn i det godas sfer, kan i följd deraf äterfalla i synd; så förhåller det sig ock med det regenererade, det pånyttfödda samhållet; deraf de beklagliga förvillelser, som hastigt nog uppenbarat sig der, hvarest nyss en revolution i god rigtning försiggått; deraf de återfall, de ohyggligheter, som så ofta inträffa efter revolutioner; — hvadan ock reformer i allmänhet åro vida att föredraga framför revolutioner. Det år en beklaglig sanning, att verldsutvecklingar hittills mera synas hafva framgått genom : våldsamma revolutioner, ån genom fredliga reformer. Men skall det alltid så blifva? Det bör erkånnas, att hår gifves ett annat slags revolutioner, revolutioner, genom hvilka lögnen, klådd i sanningens drågt, vill segra, t. ex. dem misslyckade sociala revolutionen i Paris 1848. Då trådde de goda menniskorna på ordningens sida. Dessa revolutioner kunna antingen hafva till syfte att återföra ett samhålle till en ond, oförnuftig ståndpunkt, hvarpå det förr stått, t. ex. från solkyålde till despotism; eller ock att på ett förvåndt sått vilja realisera något, som i sig sjelf år sanning, t. ex. kommunismen, utförd genom våld, i stållet för den kristliga kommunismen, utförd allena genom den fria, kristliga kårleken. — Når Carl den store i Frankrike med svårdet tvingade Saxarne till antagande af kristendomen, var detta icke heller en från kristlig ståndpunkt beråttigad handling. Det år nödvåndigt att göra denna skillnad på onda och goda revolutioner i våra dagar, då revolutioner synas intråffa oftare ån vanligt; likasom man går skillnad på goda och onda reformer. Hvad åsyfta de? Detta år den första fråga, som en god och råttånkande medborgare, en uppriktig fosterlandsoch menniskovån år angelågen att göra sig; m. a. o. år det en omvåndelse till godo, eller år det ett återfall, en återgång i det ondas tjenst, som man afser med föråndringen? är blicken dervid rigtad på det kristliga målet, eller icke? Besvaras detta sednare med ja, då år frågan i andra rummet denna: år saken prakfisk? Är det allmånna, d. v. s. kristliga medvetandet, år nationens samvete för eller emot densamma? Ser man icke, att man behöfver vara både en upplyst och erfaren kristen, för att afgöra lessa invecklade frågor, och för att alltid med såkerhet beståmma, om och når tiden år inne 2 — 1 2. OK än oa 50