Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1850, sida 1

hata? Månne icke barnens ömsesidiga kärlek skulle kunna försona föråldrarne?En mjuk arm smög sig under hennes egen. Hon spratt till och vånde sig om. Med ett leende, fullt af behag, stod Fanny bredvid henne.,Hvarför så tankfull, goda Elvira? — yttrade hon. — Jag har mårkt att din panna ofta varit fördystrad af sorgens moln.Elvira lindade sin arm kring Fannys lif och tryckte henne intill sig, utan att svara. De båda unga flickorna bildade en förtjusande grupp. ... De hade icke ofta varit tillsammans och deras bekantskap var mycket ny; men deras hjertan hade genast kånnt sig dragna till hvarandra af denna oemotståndliga sympathie, den ingen kan förklara. Nu började ett af dessa hviskande samtal, som mellan unga flickor, hvilka nyligen formerat bekantskap, år så vanligt. Man förtrodde hvarandra sina små hemligheter, man lofvade hvarandra en evig vånskap och en oafbruten korrespondens, ifall man skulle skiljas åt i framtiden. Kom, låtom oss gå ut att spatsera i parken, under det de öfriga dricka kaffe, — hviskade Elvira slutligen. — Jag har så ofantligt mycket att såga dig, goda Fanny.