Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 januari 1850, sida 2

oration af excellensen, som måste tacka för skålen, upptog flera minuter. En äldre tjock herre betraktade emellertid med giriga blickar de på bordet befintliga låckerheterna och tycktes synbarligen långta att återkomma från ideen till materien, från den andliga spisen till den lekamliga. Hjalmar var icke heller nöjd, ty konversationen med den tåcka , grannen syntes honom långt intressantare, ån alla tal i verlden, hade de ock liknat sjelfva Ciceros svada, hvilket visserligen icke hår var håndelsen. (Man vet att Sveriges excellenser i allmånhet icke åro talare par ercellence ). Ändtligen var det slut; man satte sig åter, efter förnyade bugningar, och knifvar och gafflar kommo på nytt i rörelse. -Nå, åmnar notarien kostymera sig till balen i afton?— frågade Fanny, sortsättande samtalet. Nej. — svarade Hjalmar, — jag vågar icke upptråda i kostym, emedan hvar och en skulle kånna igen mig på figuren och man skulle mähända roa sig på min bekostnad. Men ni, min fröken, upptråder förmodligen i en förtjusande kostym? Likvål kan ni vara dfvertygad om att jag skall kånna i igen er under hvad drågt som hellst.